Jag är en vandrare på så många sätt samtidigt samtidigt som jag är löjligt lojal och pajasliknande positiv. Hur stormigt livet än ter sig och hur kämpigt det än är så hänger jag i. Jag är inte stark som en fura utan snarare följsam som en ungbjörk. Jag böjer mig när det blåser hårt utan att knäckas i stormen.

Min fina dotter och jag hade ett bra samtal i helgen. Hon undrade varför jag alltid hade snälla saker att säga om alla även om de som varit väldigt dumma mot mig. Hon var liksom lite rädd att jag blev utnyttjad. Jag försökte förklara att det är lättare att älska än att hata, att likgiltighet är något som jag tycker är riktigt otäckt. Jag menar också på att det tar mer energi att vara arg än att vara glad. Svårare var det att förklara varför så många lägger så mycket energi på smutskastningen av andra. "Å säg nu inte det du alltid säger mamma: att de har det jobbigt hemma. Alla har det väl jobbigt hemma". Kloka tös!

Jag tror att man ofta dömer andra efter sig själv eller efter vad man packat i sin mentala ryggsäck.

Min säck är ganska välfylld med minnen som talar om att man är inte duktigare än man presterar. Sorgligt, jag vet! Jag jobbar såååå med att försöka lyfta ur denna tunga djävulsbörda. Mycket svårt.

Utifrån vad min säck är fylld med och med en ständig tanke på vad som väger mest just nu så försöker jag hantera livet. Ibland blir hanteringen så svår att jag nästan tappar bort mig själv. "Vad tycker jag, vad tänker jag, vad känner jag egentligen?" Dessa frågor försvinner i Otillräcklighetens land.

Jag vandrar som en förvisad Ismael i ett ökenlandskap där varje sandkorn är ännu ett bevis på något jag misslyckats med. Jösses, vore jag en säljare borde jag försöka sälja sand till araberna (ännu ett misslyckande kanske; att inte kunna ta tillvara på mina tillgångar).

Somliga dagar är jag på besök i hjälplöshetens land. Inget vidare ställe om jag ska vara ärlig. Alltifrån rensning av avloppssilen i duschen till oljekoll på bilen blir så svårt. Och skulle jag mot förmodan kolla oljan och påtala att nivån såg bra ut så svischar jag raka vägen in i hjälplöshetensmecka med en kommentar som "jo, men oljefiltret behöver bytas, det hörs på ljudet".

Såna dagar behöver jag rekreation. Den finner jag på Willys städavdelning. Jag vrakar eller väljer med omsorg. Klorin, Jif, skurbollar och svintotussar ger mig lugn. En stund i vasken där hemma så vandrar jag vidare in i Nöjdhetensland.

Där är jag alltid bara på kortvisit. Det finns ju så ont om plats där, så många andra i kö, på nåt vis. Det finns vissa villkor för att få besöka Nöjdhetensland. Du måste tex ta massor av bilder till Instagram. Helst på vacker natur, glada barn, god mat och annat lyckligt tjafs. En annan sak du måste vara medveten om i det här jävla landet är att se till du har kalasbra teckning på din IPhone. Varje lyckligt ögonblick och härlig stund ska sändas direkt vidare till Facebook. Så in i vassen stressigt, iallafall för mig. Livet blir liksom lite "Hoppla, vilken fin regnbåge... men va fasiken.... Jag får inte in skärpan" eller "Tyra, vad sa Lilleman egentligen.... Inte så fort... jag hinner inte statusuppdatera".

Missförståndslandet då!!! Vilken sörja. Inget för mig, ändå kastas jag ständigt in här. Ibland hör folk vad jag säger och gör så fast jag ville att de skulle göra det jag menade. Jäkla trassligt ställe.

Så här i jordtimmetider när alla ska vara så medvetna är landet Återanvändning helt överskattat. Jag vill inte dela människor med nån annan. Inte på intimt sätt. Inte på så många andra sätt heller. Eller... Kanske kliver mitt positiva synsätt in här... Jag har ju faktiskt delat män med en av mina vänner... Observera pluralis... Satan i gatan vad världen (läs Norrköping) är litet.

Ibland är jag också (hoppas jag) i fattigdomensrike. Det är då jag ska använda min pajasliknande optimism. Jag ska höja alla vardagliga platser till skyarna. Jag söker, letar och upptäcker och finner. Små, små sätt att fina balans.

Jorå vars! Nu, i kväll, söker jag omtanke och närhet. Jag saknar och sörjer mitt missade uppslag.

Shit pomfritt vad mitt liv handlar om att steppa runt, in och ut, i dessa olika känsloländer. På riktigt menar jag "känslor" men jag gissar att ni redan räknat ut det.

I kväll har denna vandrande jude vimsat runt i öknen. Jag har checkat in som usel mamma, urusel sambo, katastrofal älskarinna, osynlig bonusvuxen, skapligt hembiträde, okej kock, toktrist trädgårdsmästare, fisrumpabra bilförare, värdelös semesterplanerare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Upptäcker att det är 10 månader sen sist. Vad beror det på? Jag har väl helt enkelt inte haft någon skrivlust, eller snarare energi över till det. Livet är lite som en berg-och dalbana. Mest pga av fysiska problem.    2,5 år med bursit i höften. ...

Det är högsommar nu, men även jag måste erkänna att vädret inte varit något vidare. Många dagar med skyfall och översvämningar. De sista dagarn har dock varit kanonbra, lite för bra i min smak. När temperaturen går över 22 tycker både jag och Tjejen ...

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...