Hastighetsmänniska som jag är har jag svårt att ta det långsamt. Jag gör allt fort, lagar mat, bäddar, tvättar, diskar, torkar mig efter badet mm och det blir inte alltid helt bra. Speciellt inte när jag försöker göra tre saker samtidigt. OCH snabbt. I dag vaknade jag av att Pajsarkatten gnällde utanför sovrumsdörren. Han ville in och gos. Det var då jag insåg att jag mådde som efter ett bättre kalas. Dundrande huvudvärk och ont lite varstans i kroppen.

Bäst att lyssna lite på kroppen eftersom jag varken kalasat eller alkoliserat dagen innan. Förmodligen beror kroppens motstånd på fredagens och lördagens partajande samt båtturen i går. Det var allt lite blåsigt. Hunden var relativt nykissad av finaste så jag hade all tid i världen att bara vara och njuta av katt och hund. Med en kopp kaffe och två goda mackor i sängen startade dagen ändå väldigt bra. Efter en timma var jag på banan igen men bestämde mig för att i dag, minsann, ska jag allt vara lite långsam. En sak i taget och lugnt och stilla.

Nu har jag hunnit med en del hemmasysslor, vissa som inte måste göras i dag får vänta till i morron. Jag ska straxt bege mig in till stan för att möta upp min största storebror för gemensam lunch och förhoppningsvis en promenad runt Norrköpings vackra ström. Den killen är som en standup-komiker. Vet nog ingen som sprutar ur sig roligheter med precis rätt tajming. Min Jonas har ungefär samma känsla. Jösses vad jag kan skratta när jag är med honom. Ni vet, lite "ÖB-reklam humor". Lågt och billigt men det gillas av mig. Att ta det långsamt och att skratta mycket måste ju ändå vara två riktigt bra ingridienser i strävan mot ett friskare liv. Sen tillkommer bra väder, en underbar hund och massor av kärlek. Det enda som fattas mig nu är mina barn. Jag toklängtar, så där så att det nästan gör ont i magen. Men jag hoppas och tror att jag får ta en sväng in till dem i veckan för att ladda batterierna.