Att vara svag, vad betyder det? Att man är svag för någon, liksom lite förälskad. Eller att man har svårt att stå emot påtryckningar? Att man lätt ger upp och låter sig övertalas mot sin vilja?

Är det fel att vara svag? Eller är svagheten egentligen en styrka. Betyder det att man kan sänka sin guard och släppa in. Jag vet inte. Ibland känner jag mig fysiskt svag, ibland är själen svag. Att vara krasslig och bli ompysslad är ju underbart. Att vara liten och svag och veta att man blir ompysslad och älskad för den man är, är gudomligt.

Jag avskyr egentligen att visa mig svag.  Vad nu svaghet är... Lika mycket tycker jag att det är skrämmande att se den jag sett som stark, bli svag... Det skrämmer mig när nån tappar "konceptet". Bullrande orolig blir jag då.

Jag hör till dem som alltid försöker ha en dörr öppen, flyktväg ni vet... Det är otroligt sällan jag smiter ifrån, vilket egentligen betyder att när jag väl flyr så är det nödvändigt. Fly kan man ju göra på så många olika sätt. Rent fysiskt märks det mer än i tanke och själ... Eller... jag flyr nog oftast i väg i tanken....

Jag har klarat så många möten, tillfällen och situationer genom att tänka mig bort nån annanstans. Förmodligen finns det många som skulle kategorisera mig som en konstig typ. Det bjuder jag på. Det som kan vara "farligt" är väl när lilla jag flyr mer än jag är närvarande. När livet är som ett rollspel, man är nån annan och spelar rollen så in i vassens bra. Så bra att alla andra inklusive jag själv går på det. Det är då som det liksom rullar på, inga konflikter, inga trassligheter. Det är då som det är som enklast att älska Mia. För det är då jag är nån annan och den personen är en ljummen medström.

Relationer och livet är inte enkelt och smidigt. Trodde du det så trodde du fel. Utan grundstötningar och konflikter kan man liksom inte utvecklas. Alla har rätt till sina känslor och åsikter. Jag blir så less på kommentarer som "kände du så så kände du fel...". Men vad då? Det jag känner är ju min ägodel. Det jag har i min ryggsäck formar mina känslor i stunden.

Sen kan jag inse att jag ibland dömer människor utifrån deras handlande för att jag tycker mig känna igen det. Kanske har någon gjort nåt mot mig och sen så är jag rädd att hamna där igen. Japp, jag är lite luddig i kväll jag vet. Många veckors sömnbrist, kroppsligt ont och lite annat trasslar till det.

I kväll är hjärnan på random, tankar kommer och går. Så får det vara ibland. I kväll kan jag också känna en viss stolthet över mig själv. Jag har iallafall börjat försöka sätta ord på det som är svårt. Jag är svår... Det vet jag...

Jag vill ju så väl, jag investerar så otroligt mycket tid och energi i att omhänderta... Jag har tagit hand om min mamma, min pappa som tom bodde hos mig ( o här hyllar jag mitt ex som orkade), jag har tagit mig an den finaste av töser (som gav mig så mycket och sorgen var så stor när jag fick släppa henne) och jag har pysslat om andra äldre släktingar,  jag vill helt enkelt rädda det som räddas kan. Det har jag efter mamma. Djur, barn eller andra människor... jag vill göra gott, jag vill fixa och laga. Jag har gjort mer än en lärare förväntas göra, med hembesök och kvällssamtal på annandagjul....

Jag vill att alla mår bra, är mätta, kan sova och har det bekvämt. Jag står så gärna tillbaka. Jag söker upp släktingar ooch gamla vänner.... Alla har så mycket för sig men om jag stöter på så kommer ingen ångra sig... Jag funderar... Är det min känsla av att saker och ting är på väg åt ett håll som är lite trassligt som gör mig sån... Ni vet, sån att jag kommer behöva inkassera mer än anat av mitt ex och hans sambo, av mina bröder och deras respektive av kollegor och vänner... Jag vet inte men inom mig finns en känsla...

Jag har hamnat i ett matlagningsflow. Vet inte varför? Kanske för att få ensamtiden att gå, för att utvecklas, för att det är stimulerande, för att det är gott eller för att den jag lagar till verkligen visar sin uppskattning.

Jag gillar bra råvaror, färska varianter. Jag gläds åt vitlöken från trädgårdslandet, brännässlorna runt ladugården, den taniga dillen i drivhuset.... Men det finns två saker jag absolut inte klarar mig utan; havssalt och basilika!!!!

Glada vovven väckte mig med blöta pussar. Jag måste erkänna att jag blev glad men föredrar sambons lite mindre våta pu ssar på min kind när det är dags att gå upp.I dag är kroppen trög. Inflammationsont blandat med träningsvärk och överansträngning. Inte kul! Jag är otroligt seg i starten i dag. Dessutom står en massa tråk på listan. Städa, handla, lämna tillbaka saker som jag köpt som gått sönder... finns inget mer tråkigt. Fast det är lite som med motion, det är skönt när det är gjort. Precis som morgonpromenaden, motigt i början med härligt sen.

I dag kommer det bli en strålande solig och hysteriskt varm dag. Härligt för alla vid havet, sjön eller i solstolen. Jag gläds för mina barns skull. De har det förmodligen gudomligt bra på Öland. De får njuta av sommaren när det är som bäst. Skapar minnen och fyller på energi inför det kommande året. Att jag sen längtar mig blå efter dem är en annan sak. Det gör lite ont i hjärtat. Jag vill heller inte ringa eller messa dem och på så vis störa deras lunk. Det kan ju inte vara roligt att höra att mamma längtar när de själva har det så bra att mamma är lika avlägsen som en alien. Jag får istället fokusera på min nya "bebis". Vår fina vovve.

Att inte kunna sova är lika kul som att klämma fingrarna i dörren. Att vara osövd när alla andra är vaggade till ro är som om isen vore slut. Fullständigt onödigt och fruktansvärt irriterande. Sömnlösheten blir som myggbettets sårskorpa. När viljan är stor, så stor att orden inte räcker till, utan gömmer sig bakom pålåtsasleken. Vad är sant då?  När ontet inte vill bort utan klänger sig fast och biter sig in, eller äter sig ut, vad ska jag göra då? Där jag varit vill du inte vara, jag vill heller inte vara där du hamnade när jag var där jag var.

Vad är början och vad är slutet? Vem kom först, hönan eller ägget? Alla tankar och känslor, hur sorterar och rangordnar jag, eller vi. Går det överhuvudtget? När natten kommer och stöket i mig tilltar, oron för hur det varit, hur det är och vart min kropp är på väg leder mig in på en av mina favoriter i textsammanhang. Kent!!! Mr Berg är otrolig i sitt snickrande av träffande meningar, ord, tankar och känslor. Lösryckta meningar, ord och uttryck fyller mitt huvud men också en och annan hel låt. Som den här...

När Jag blir grå
När Jag faller
Orkar Du för 2?
När idag blir igår
Kommer Du att älska mig
ändå?

Det spelar ingen roll
om Du håller mig hårt
Ingen kommer att
minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi
älskade varandra

Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Stå ut med mig

Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag … dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag behö

Läs mer: http://kent.nu/latar/berg-dalvana/#ixzz21g4Kpnmf