Trött och tung känner jag mig i dag. Det är en fysisk matthet som omfamnar mig. Trots intensiv dag på jobbet i går där jag bla fick gå en hård match med kopieringsmaskinen var jag rätt nöjd när jag stämplade ut i går.

Jag hann gå in i IST och föra in de bedömningar jag hade efter diverse prov och elevuppgifter. Jag är en skrivande människa och älskar att göra det för hand. Min skrivbok var full av noteringar som ?X visade att hen kunde växla mellan matematiska begrepp samt föra diskussionen framåt?. Små ögonblick av framgångar hos eleverna skapar känsla av succé hos mig. Jag älskar verkligen mitt jobb.

Vädret var lika strålande i går som det verkar bli i dag. Hundpromenaden var fullständigt underbar. Inte så lång, bara några kilometer, men hur fantastiskt var det inte att sätta sig på favoritstenen, lutad mot en tall och bara lyssna på fåglarna och titta på mina nöjda pälsklingar.

I dag är det ännu en provdag med klassen. Vi betar av ämne för ämne samtidigt som tid måste ges till kompletteringar. Det svåra är att motivera de som redan är ?i hamn? att fortsätta fördjupa sin kunskaper.

Vaknar min kropp till under dagen vävkurser det nog lite träning i eftermiddag. Eller det blir det nog i vilket fall för det är nog precis det jag behöver.

Nu är det tid för morgonpromenix med stor och liten i det daggvåta gräset. Då ska jag passa på att kika efter Ozzykatten som varit ute hela natten.

Hoppas ni får en härlig tisdag!

Kram

Ha nu en fantastisk söndag. Min sista som 46-åring. 

Tyvärr händer det ibland att även jag ?tappar? det. När jag inte orkar hålla fasaden. Jag har fått många frågor kring ett inlägg som kom o försvann. Ledsen för det men... So far so good.

Jag söker boende, jag har fått nytt jobb och jag försöker reda i saker o ting.

Jag har eg mkt att berätta och resonera kring men det får bli ett annat inlägg.

Jamen då kör vi lite mittiveckanreflektion... 

Jag känner mig underbar och älskad av alla och på jobbet går det också bra. Nej, skämt åsido. På jobbet är det övermycket att hålla i huvudet. När ljudnivån blir för hög, mailkorgen för full, samtalskön enorm, dokumentationsbördan massiv då blir det svårt att komma i håg allt. SMå saker, som ändå är viktiga, börjar falla bort. Är det ett tecken på ålder, efterdyningar av utmattningen för drygt 10 år sedan eller bara fullt normalt för vanliga människor? 

Tur att jag inte jobbar i ett yrke där minsta misstag skulel kunna leda till döden. Tänk er en elektriker som kopplar fel, sjuksköterskan som tar misste på mediciner eller den som kopplar om järnvägsspåren vid en station. Har de en dålig dag, ja då kan det bli katastof och massdöd. Förhoppningsvis varken säger eller gör jag något som leder massdöd. 

Våren är här och för mig som inte är pollenallergiker är det njutbart med sköna eftermiddagspromenader. Jag hör till de lyckliga som har hund. Eller, jag har ju faktiskt två. De blir nålen i min ända som får ut mig varje dag. Jag gissar att vägen till utmattad är väldigt mycket kortare om man inte kommer ut, orkar att ta sig ut, i frisk luft och magisk natur. 

De här två är så olika som två hundar kan bli. Storhunden börjar verkligen bli gammal nu. Han drar benen efter sig och i går snubblade han uppför trappan när vi kom hem. Det gick så illa så han bröt en klo, turligt nog inte ner till pulpan. 

När det är mer än 10 grader och sol ute är det nästan alltid ett måste att vi går nånstans där vi har tillgång till vatten. Nu bor vi inte i De tusen sjöarnas land men Sverige har gott om badpölar också. 

Men hur vackert är det inte? Magiskt, glimrande och helt ffantastiskt. 

Avslutar med att bjuda er på ett lite badklipp. Hoppas ni får en härlig Mittiveckandag.

 Livet, ibland är det jäkligt motigt.. Har man otur är det så på många plan har man bättre tur så har man åtminstone flyt inom somliga områden. För egen del tycker jag saker och ting är tradiga just nu. Jag orkar inte knata i den här uppförsbacken länge till. Känns inte bara som om det är uppförsbacke utan det verkar också  vara motvind. 

Absolut inget löser sig just nu. Inte till min fördel iallafall. Jag försöker verkligen att vara chill men det är väldigt svårt.  Jag längtar framåt, bort och förbi. Jag vill lägga saker bakom mig. Jag vill blicka framåt och göra nya planer. 

Just nu gör jag så gott jag kan men det pyser över lite då och då.   

Då kör vi lite lördagskänsla trots att det bara är fredag. Härligt! Jag kör på med helgrutinerna. Vaknar på tok för tidigt egentligen men det kan inte bli på något annar sätt med tanke på att jag lägger mig så tidigt på kvällarna. Fördelen är att jag får skön egentid på morgonen istället. 

Vädret är allt annat än ljuvligt. Det är mulet, ganska kallt och väldigt blött. Det känns inte lockande nånstans att gå ut och promenera. Det går bli en kortrunda på förmiddagen med hundarna. Förhoppningsvis så klarnar det upp fram på eftermiddagen men enligt väderappen är det 40% risk för regn. 

Första maj. Maj som ska vara min månad istället är det min jobbigaste månad. Det känns som en rejäl puckel eller ett berg som ska besegras. Jag får hoppas att jag kommer ut hel på andra sidan bara. För att leverera på bästa sätt behövs balans i livet. När det är tufft inom vissa delar måste det vara lugn och ro i de andra, annars blir det obra. Är det inte lite som så att de som brinner i båda ändar brinner slut snabbast?

I vanliga fall skulle jag noog varit ute på stan i dag och firat arbetarnas internationella högtidsdag såsom det gjorts sedan 1890. Man har firat våren ända sedan antiken och det bär spår även av keleternas traditioner. Jag har aldrig gått i demonstationståget eller lyssnat på förstamajtal. Min tradition har istället varit att kolla på det "motorcykeltåg" som åker i kortege genom de centrala delarna av staden. I år är det inställt, som så mycket annat i dessa coronatider. 

Nu önskar jag er en fin första majdag!

Jag vill passa på att önska er alla en trevlig Valborg. Säkert firar ni på ett lite annorlunda sätt i år men ändå i nån fom av firande.Och om du som jag firar i ensamhet så hoppas jag att du, liksom jag, ändå kan känna att det är njutbart.

Att vara självvalt själv är så mycket bättre än att vara ensam i en folksamling. 

Sköna maj välkommen!

Jösses vad jag är trött just nu. Trött, och oinspirerad. Kanske aningens oentusiastisk också. Det brukar inte vara eller bli så här. Kanske beror det på det rådande samhällsläget som är så osäkert och fritt från framtidsplaner eller så kan det vara att jag står med en fot i det gamla och en i det nya. Eller så är det en mix av båda. Det sistnämnda är nog mest troligt. 

Lite överraskande ramlade två yogapass över mig den här veckan. Jag trodde att jag skulle köra ett nästa vecka och ett veckan efter. En kommunikationsmiss som turligt nog reddes ut i går. Hade varit mindre bra om jag gått till jobbet i kort kjol, högklackat och allmänt obekväma kläder, helt utan möjlighet till ombyte. Nu har jag ändå möjlighet att dra på mig yogabrallorna redan på morgonen, tid för ombyte kommer inte att finnas. I vanliga fall kör jag dynamiska och fysiska pass men nu har jag kortare tid på mig och kommer lägga den på det mentala, meditativa och stärkande. 

I natt har det varit kallt, minusgrader, så där så jag kommer få skrapa rutorna på bilen. Trots kylan, eller just därför, så har vi en klarblå himmel med strålande sol. Alltså alla förutsättningar för en underbar onsdag. 

Nu önskar jag er en  toppendag!