i går mådde jag faktiskt lite bättre. Orkade plocka lite, duscha och så. Men natten blev inget bra. Jag har snott, snurrat, vänt och vridit. Hostat, druckit, kissat, frusit och svettats. Dagen i dag har varit en svart dag. Sängläge, ont, host, slem, bara ren och skär vanmakt. Känns som ett bakslag de luxe. Börjar omigen längta efter spolning, ny antibiotika och bättre smärtlindring. Många bra saker har jag ärvt av min far men bihålorna är inte en del av det. Han fick ändå sina uppmejslade, jag ska stå ut med mina trånga små jävlar som vid varje rejäl förkylning sätter igång att svullna igen och slutligen vara sprängfyllda med var. Oskönt!

Jag har så ont men ännu ondare gör det mig att pälsklingarna blir lidande. Promenaderna blir oerhört korta. Som tur i oturen är så är vädret skit och då vill de ändå helst vara inne. Vi myser, jag gömmer godis så de får söka, sen myser vi lite till.

Trist nog verkar jag ha smittat storebror. Han har fått samma jävla hosta som jag har. Det är inte så att man hostar så man "nästan" kräks. Jag kräks, fullt ut. Oavsett var jag är. I morse förgyllde jag (säkert inte) rabatterna i ett mindre villaområde. Kimmo är van, känner igen det hela. Blir kärleksfull och knuffar sig nära. Freja blir orolig. Fladdrar runt, ska vara med, flyger upp i famnen och vill slingra in sin lilla tunga i hela näsgången. Tack, men nej tack, säger jag till det.

Mitt i höstrusket och förkylningen från helvetet så lyckas jag ändå hålla humöret uppe. Å hur gör jag det? Jo, jag vet att det tar tid. Det finns inga sätt att skynda. Jag kommer inte fortare tillbaka till jobb, träning och mitt sociala liv för att jag blir arg och irriterad. Det handlar om att bara omfamna det jag är i just nu. Göra det bästa av stunden.

Jag känner inga smaker. Ok, det är då jag kan nöja mig med att äta naturell yoghurt. Jag har svårt att se pga ögoninflammationen. Ok, då lyssnar jag på talbok. Jag orkar inte fixa och styra till det på ett bra sätt för mina barn. Ok, då lägger jag fokus på att lyssna till vad de har att säga. Det finns alltid alternativ som är av det positivare slaget.

Jag måste tänka så. För annars kommer alla komplikationer från min EDS. Jag tror att jag lärt mig att med ett leende på läpparna och lite hederligt jävlar anamma så kommer jag långt. Å nu så krävs det en hel del anamma för att mota ledbesvären dit pepparn växer.

Hur som helst. Jag ger det här två dygn till innan jag söker läkare igen. Med lite tur så kommer det att vända. Om inte så kan man alltid spola....