Det stannar av o vänder. Kraften kommer åter. Jag är så tacksam.

Med nygömda gråa rötter, kortisonkräm och de bästa av ögondroppar. Jo, livet går vidare

i går mådde jag faktiskt lite bättre. Orkade plocka lite, duscha och så. Men natten blev inget bra. Jag har snott, snurrat, vänt och vridit. Hostat, druckit, kissat, frusit och svettats. Dagen i dag har varit en svart dag. Sängläge, ont, host, slem, bara ren och skär vanmakt. Känns som ett bakslag de luxe. Börjar omigen längta efter spolning, ny antibiotika och bättre smärtlindring. Många bra saker har jag ärvt av min far men bihålorna är inte en del av det. Han fick ändå sina uppmejslade, jag ska stå ut med mina trånga små jävlar som vid varje rejäl förkylning sätter igång att svullna igen och slutligen vara sprängfyllda med var. Oskönt!

Jag har så ont men ännu ondare gör det mig att pälsklingarna blir lidande. Promenaderna blir oerhört korta. Som tur i oturen är så är vädret skit och då vill de ändå helst vara inne. Vi myser, jag gömmer godis så de får söka, sen myser vi lite till.

Trist nog verkar jag ha smittat storebror. Han har fått samma jävla hosta som jag har. Det är inte så att man hostar så man "nästan" kräks. Jag kräks, fullt ut. Oavsett var jag är. I morse förgyllde jag (säkert inte) rabatterna i ett mindre villaområde. Kimmo är van, känner igen det hela. Blir kärleksfull och knuffar sig nära. Freja blir orolig. Fladdrar runt, ska vara med, flyger upp i famnen och vill slingra in sin lilla tunga i hela näsgången. Tack, men nej tack, säger jag till det.

Mitt i höstrusket och förkylningen från helvetet så lyckas jag ändå hålla humöret uppe. Å hur gör jag det? Jo, jag vet att det tar tid. Det finns inga sätt att skynda. Jag kommer inte fortare tillbaka till jobb, träning och mitt sociala liv för att jag blir arg och irriterad. Det handlar om att bara omfamna det jag är i just nu. Göra det bästa av stunden.

Jag känner inga smaker. Ok, det är då jag kan nöja mig med att äta naturell yoghurt. Jag har svårt att se pga ögoninflammationen. Ok, då lyssnar jag på talbok. Jag orkar inte fixa och styra till det på ett bra sätt för mina barn. Ok, då lägger jag fokus på att lyssna till vad de har att säga. Det finns alltid alternativ som är av det positivare slaget.

Jag måste tänka så. För annars kommer alla komplikationer från min EDS. Jag tror att jag lärt mig att med ett leende på läpparna och lite hederligt jävlar anamma så kommer jag långt. Å nu så krävs det en hel del anamma för att mota ledbesvären dit pepparn växer.

Hur som helst. Jag ger det här två dygn till innan jag söker läkare igen. Med lite tur så kommer det att vända. Om inte så kan man alltid spola....

Nu så kanske det kan bli ordning o reda på mig. Jag var på jourcentralen i morse. Att jag hade bihåleinflammation var det ingen tvekan om. Men frågan var om den är virus eller bakterierelaterad. Sänkan visade på så pass höga värden att det inte rådde nån tvekan om att den var orsakad av bakterier. Jättebra kände jag. Då får man penicillin och så kan jag förvänta mig att det vänder efter en fem dagar så där. Hade det varit virus måste det få ta sin tid och det kan ju ta jättelång tid.

Jag är skitmatt hela tiden. Frustrerande. Och så kommer jag inte kunna träna på 10 dagar. Så då blir det totala uppehållet 20!!! dagar. Det blir som att börja om från början. Ja, ja inget att göra något åt. Bara gilla läget. Ser dock fram emot att snart orka gå lite längre promenader. Jag märker på hundarna att de är frustrerade över att inte få komma ut i skogen och sträcka ut sig. Det blir till att ordna lite hjärngympa istället. Vädret är inget vidare för utomhusaktiviteter heller. Två dagar med konstant regnande. Det sägs att det ska fortsätta så i fyra dagar till. Hoppas, hoppas att det blir bättre under lovveckan. Det är så mycket jag vill hitta på och göra då.

Men nu så är det nog dags för mig att vila lite igen. Halvsittande i sängen är just nu min bästa gren.

Nu känner jag att det är illa. Kanske som för 15 år sedan. Jag som hade glömt men när den jäveln dök upp så kände jag igen den direkt. Förbannade sinuit. "Går oftast över av sig självt". Fy fasiken, ät skit. Inte på världskartan. I nuläget vet jag inte ens om antibiotika är lösningen. Jag kan längta efter att få en spolning. Plågsam och överjävligt upplevelse men lättnaden som varade i kanske 8-10 timmar var värd miljoner.

Skulle jag behöva spolas igen gör jag det inte ensam. Då måste hjärtat med. Nån som kör mig dit, som håller min hand, som tar hand om spillrorna efteråt. O i nuläget tar jag mig i princip ingenstans på egen hand utanför lägenheten. Jag toppar ju skiten med mitt livs ögoninflammation, kan inte ha linserna o glasögonen hade behövt starkare glas för typ fem år sedan.

Ingen rolig syn, ganska så vidrig faktiskt. Jag måste rensa från var en gång i halvtimman dessutom har jag svullnat upp runt ögonen nåt så fantastiskt. Min hy har blivit full av små röda utslag, är det inte levern som är arg då?

Känner mig så väldigt risig. Så ofräsch och ofin. I går valde jag att be mitt hjärta att inte komma. Jag bara sov, snorade och var allmänt borta. I dag gick det inte att hålla honom härifrån. Det krävs ju ett viss mått av tillit och trygghet för att visa sig så svag som jag ändå känner mig nu. Ett par timmar orkade jag. Fick lite hemhandlat, lite småsaker fixat här och där och även sova en stund med huvudet i hans knä med lite pill i håret. Så jäkligt uppskattat, kanske lite för en del men otroligt fint och uppskattat av mig.

Nu håller jag på att krevera av smärta i ansiktet. Inte ens morfin tar udden av det. Minns att jag sist fick kodein, så mycket bättre. Hade jag sprit hemma hade jag supit mig redlös men har sällan sånt hemma. Blir svårt med likören jag fick av kusin Gittan. Har lagt riskudden i frysen så snart kommer jag inta ryggläge, sätta på en bok och bara försöka somna in.

Storbarnen, Tyra med pojkvännen har lovat att ta kvällsrundan med pälsklingarna.

Just nu myser de med varandra i soffan. Som jag älskar de här två. Finns liksom inga gränser.

Hett, svettigt, kladdigt, hostigt och snorigt är dagens status. Toppar det hela med en ögoninflammation. Långtråkigt o trist men utan att deppa.

Grundkänslan är ändå ok. Känner mig lugn och känslomässigt stabil. Kanske aningens stressad över att jag inte kunnat träna på en vecka.

Tom hundarna gillar läget. Att bara softa hela dagarna.

Ibland händer det. Man bara vet o känner. Man är liksom bergsäker . Känslan av att det som varit har verkligen varit och det som är nu, det är nu de luxe. I kväll landar denna snoriga, hesa, hostande tjej i vetskapen att väldigt mycket knas är avslutat. Jag har helt naturligt satt ner min fot, tagit avstånd och visat vart skåpet ska stå.

O där o då dök en märklig känsla upp. Den där som kanske kan kallas för empati. Den visade sig och jag ska inte nonchalera utan begrunda, tänka, känna o sen gå vidare.

Jag är lite som havet stormar. Mycket händer å det fort , på kort tid och i rörig miljö. Men just i kväll så sänkte sig klarheten över mig.njag vet vad jag har, vad jag vill och vart jag är på väg men där emellan kan det finnas vissas mellanslag.

Började dagen med 9,6 km löpning. Så skönt. Podd i öronen o bultande hjärta. Efter bad i strömmen, bara 8,3 grader men helt ok så kände jag mig redo för dagen. Stark, smidig o med vinden i håret tog jag mig an dagen. Med succé. Räcker inte med att skriva bok, borde ha enmansshow, föreläsa, få sammanbrott på ett lite sexigt sätt och kräks över livet och alla krav. Kanske ställa upp i Skavlan och vara mystisk, inte full men jävligt hemlig. Parera jobb med livet. Jaga mellan jobb, hem, hundpromenader och tonåringars krav och kanske en o annan färja som går i allt annat än tid utan mera otid.


Mmm, o sen så måste man ju berätta om trasig strumpbyxor och slaskiga försök till älskog. Ja, jag kan fixa det. Fredagssexig som jag är så förstår jag inget. .
Orakade armhålor, taggiga ben och inåtväxta hårstrån i bikinilinjen, det har faktiskt aldrig hänt mig. Precis som muspruttar, kramp, dålig andedräkt, mens och annan skit som är vardag. Inte för mig men ändå....


I mitt perfekta liv så bara joggar jag, svettas knappt. Tar yogamattan under armen och dansar vidare i livet. Jag ler i "mjugg" (o som jag längtat efter att använda detta uttryck) o bara är. Kanske kommer jag slå knut på mig själv i morron bitti i en vansklig yogapose för att sedan baka mûslibullar som är laktos och glutenfria. De är faktiskt fria från det mesta. Allra mest från god smak, men det hymlar jag med.

O medans jag försöker uppfylla allt detta så springer jag runt. Letar, söker..... "Vi behöver mer, mer utryck, mer känsla" men va faan, alla dessa krav. Orka säger jag. Jag säger faktiskt "dra åt hela helvetet" Jag är jag. Med mina orakade armhålor, mina kvisslor i bikinilinjen, mina trötta tuttar som faktiskt behöver vila sig mot magen, mina rynkor runt ögonen(som finns där för att jag skrattat så mycket).

I min underbara värld lyfter jag min mogna ålder. Min säkerhet, min trygghet, att jag är så nöjd över vad min kropp givit mig, vad den låter mig göra. Men lite i skymundan får jag erkänna att det här inte riktigt stämmer. Jag vill spy på min muffimsmage, jag hatar mina gråa hår, mina svullna morgonögon. Men...


Men.... JAg kan inte sluta älska det faktum att jag är jäkligt bra. Stark. Uthållig. Klok. Mjuk, kurvig, behaglig... Å det är mina åsikter om mig själv. O jag tänker inte ens ta in någon annans. För. För mig, räknas bara det jag själv tycker.

Jamenvisst, nu så är den här. Underbara hösten! Tid att njuta av hög, klar och kall luft. Allt luktar liksom renare, friskare och bättre. Ögonen överraskas dagligen över naturens fantastiska färgprakt. Är det inte magiskt? Att det livslugnande gröna kan övergå till sprakande eldfängt. Jag blir lika förundrad varje år, precis som jag blir varje vår när det mjälla gröna smyger sig fram eller när vinterns första snöfall kommer. Jag är så tacksam över att få bo i ett så vackert och omväxlande land. 

Med hösten kommer givietvis även mörker och kyla. Mörkret har jag inget svårt för men kylan tar det lite tid att vänja sig vid. Nu för tiden (typ 10 kilo senare) så fryser jag dessbättre inte lika lätt. Jag är ganska så välisolerad. Att dra på sig underställ eller termorallor när jag ska ut med hundarna är heller inget konstig. Jag blir bara lite mer otymplig än vanligt. 

Och till alla er som frågat hur det gått med storhundens dåliga mage så kan jag säga att det vände i tisdags. Givetvis måste jag fortsätta med medicinen ett par dagar och skonkost upp till en vecka. Känns så skönt att det lugnade sig. Jag var riktigt orolig ett tag. DÄremot har nu lilltjejen på 11 månader gått in i skendräktighet. Ganska sansad än så länge men vi får väl se om en månad, jag har fått många varningar om att det kan vara superjobbigt. 

I kväll blir det fredagsmys med två av mina favoritgrabbar. Storebror och Elis. Vi kör en klassiker. Strimlad lövbiff med sallad och sånt samt pitabröd. Lite som tacos men ändå inte. Själva fredagsfeelingen har ännu inte infunnit sig men den kommer garanterat frampå eftermiddagen. När jag slutat joba, handlat och bara kan slappa av, då kommer både kropp och själv njuta av vetskapen att det är sovmorgon i morgon. 

Det har varit oroligt i elevgrupperna nu på morgonen. Flera elever behövdes släppas in i huset innan skolan började. Oron är stor efter rapporter om clowner men även över den senaste händelsen uppe vid Lidl (en 14-årig flick blev våldtagen av tre män där). Balansen är hårfin i samtalen och diskussionerna. Vi ska lyssna, lugna, hålla oss till de fakta som finns och ev ge råd om vad man kan tänka på. Jätteviktigt att dämpa den masshysteri som lätt uppstår. 

Kände själv ett visst obehag. Jag som springer ute om kvällarna med mina hundar. En är ju ganska stor men allt annat än farlig. Det är Freja som är vakthunden, säkerligen hon som biter först. Men skulle hon dra igång så hänger Kimmo på. 

Nej, nu ska här ätas lite lunch för att sen ta turen hem och rasta mina pälsklingar. Jag önskar alla en underbar fredag även om solen är frånvarande.