I dag är det min dag. Så här halvvägs in i livet är det ju inte så jättefestligt att inse att ännu ett år har gått. Jag lider inte alls av att bli äldre. Det som är jobbigt är att för varje födelsedag så inser jag att jag har färre år, månader, veckor och dagar kvar. Inte så att jag går omkring och är rädd för döden. Jag känner snarare att jag har så mycket kvar att göra, ge, känna uppleva och se.

Allt emellanåt så är det som om ögonen öppnas, dofter förstärks, känslor blir starkare och världen känns klarare och mer underbar. Så har de senaste dagarna varit för mig.

Tacksam och lycklig har jag tillbringat tid med människor jag trivs med. Sånt gör mig glad och varm i kropp och själ. Att sakna mina barn känns både tråkigt men också skönt. Jag saknar dem för att jag älskar dem så mycket. Jag drabbas ibland av svallvågor av barnasug. Då är det skönt att få ett mess eller ett telefonsamtal med de vackraste av vackra människor. Att vara mamma till två tonåringar är ingen dans på de där berömda rosorna. Det kan vara överjävligt taggigt och tungt emellanåt. Då är det skönt att det finns en pappa att bolla funderingar med. Vi säger ofta till varandra "Det är så kort tid vi har dem kvar".

Tiden går för vara små gryn. Det blir också äldre och ska prova sina vingar. Försöka lyfta, fladdra i väg och kanske störta mot marken. Det är då jag kliver fram och putsar deras fjäderdräkt och puttar ut dem ur boet igen. Ingen lätt uppgift men den måste göras.

I kväll har jag blivit firad med blommor i massor, god mat, en öl i kvällssolen på altanen och jag känner mig så nöjd med dagen. Ett år äldre, kanske lite klokare men framförallt lycklig och mycket tryggare. Tack alla ni som finns där för mig, ni som grattat mig och för att jag vet att ni finns där även nästa gång jag fyller år.

Pöss på er!!!!