Efter en mycket lång dag plockade man o hund upp mig vid jobbet. Trött och stel fick jag landa in i köket o bara vara.

Med ett glas bubbel fick jag njuta och bara vara. Framför mig trollades det fram lax och det godaste och fluffigaste potatismos jag ätit. Lyx!!!

Efter en kall och rask hundpromenad har jag nu duschat och torkat håret framför kaminen.

Vovven slumrar fint i soffan. Nöjd efter en dag med likörhunden. Vem gillar inte Baileys?!

Nu är det straxt dags att hoppa i säng
för i morgon väntar en ny, lång arbetsdag.

Gonattkram till er alla.

Har tagit mig en liten stund av fifilurande. Jag gillar det, att liksom kasta fram en frågeställning för mig själv för att sedan attakera från flera håll. Det känns nyttigt att ta ställning både för och emot i samma fråga. Det är inte alltid jag kommer fram till något vettigt svar men det har på något sätt ändå utvecklat mig. 

I dag har tankarna gått kring människors förmåga att bli den de vill vara. Alla kan ju bli precis vad de vill, säger någon. Till viss del stämmer det väl men inte alltid. Det är lite svårt för någon som är blind att bli pilot eller för en tondöv att sjunga. Men då handlar det om handikap som sätter stopp för att bli någon där något visst ska presteras. 

Kan man bli en person med mer tålamod, större empati, mindre ilska, mer kärlek, mindre svartsjuka etc? Eller är det egenskaper som är så ingrodda i oss att vi inte kan förändras? En svartsjuk kvinna vet ju förmodligen om att det är fel. Att de scenarier som hon spelar upp för sitt inre är grundlösa men ändå kan hon inte låta bli att ständigt dubbelkolla och leta efter bevis på ett pågående svek. En man som är totalt kall inför andra människors livsöden kanske vet att det saknas nåt hos honom men kan den biten falla på plats en dag? Vad saknas hos människorna, vad finns det för mycket av, vad kommer det ifrån och framförallt... Kan människor förändras på riktigt? Alltså inte som så att de bara låtsas och säger vad som förväntas av dem?

Det finns flera egenskaper som jag inte alls är nöjd med hos mig själv. Jag är löjligt medveten om dem, jag agerar klokt och förnuftigt, säger de rätta sakerna men inuti känns det inte så som jag vill att det ska kännas. Jag kan låta hur tålmodig som helst och ingen ser förmodligen att jag inombords bär känslan av att ha rullat hela min kropp i en myrstack.  Eller när jag blir arg så det dunkar i både handflator och i magen och änså lyckas verka hur cool som helst. Jag vill ju inte bara verka, jag vill vara. 

Det är lätt att ge andra råd i livets olika skeenden och i de olika relationer som vi har. Att själv följa dem är en helt annan sak. Rent mekaniskt kan man göra dem men känslan kanske inte alls infinner sig eller är så där skön som man önskat. Eller är det som så, att man måste göra en sak tusen gånger innan det blir en naturlig del av en själv? För i såna fall är det ju bara att köra på. 

Jag har mött en hel del människor genom livet. De som skrämt mig mest är de som låter munnen säga allt det där som man vill höra men som sedan visar en riktigt otäck sida. Oberäknade människor är nog de som trasar sönder allra mest. Oftast tar det ett litet tag innan dessa sidor kommer fram men det räcker att man sett dem en gång så tappar jag totalt förtroendet. Vilket i sig ligger lite stick i stäv med min tanke om att bara man kämpar på så kan man bli som ny igen. 

Ja, ni ser... massor av tankar men inga svar.... Att fifilura leder inte alltid nånstans. 

Efter en helg som varit helt underbart bra så är det åter dags för en ny arbetsvecka. Vi går ut hårt med en 10-timmars dag, för att sedan öka i morron då jag jobbar till 19. I morse var första dagen jag inte cyklade till jobbet. Jag lämnade Kimmo till hundvakten redan 7.20 och tog sedan spårvagnen upp till jobbet. Det funkade bra och jag var i god tid vilket behövdes just i dag. 

En kollega som jag känt och arbetat med sedan jag började här för 17 år sedan, dog i lördags morse. Skolans krisgrupp träffades på söndagsförmiddagen och allt var väl förberett inför elevstarten. Det är väldigt tungt att behöva stå stark i sin egen sorg och berätta för barnen om att deras fritafröken inte längre finns kvar. Det är ofattbart och just i dag är orden FUCK CANCER! väldigt rätt. 

På skolans expedition finns ett litet bord i avskildhet med tänt ljus, ett foto och en bok man kan skriva kondoleanser i. Flera av våra elever har bett att få gå dit och skriva. Sånt värmer. Speciellt när det är de elever man minst trott det om. 

Den här dagen innebär också hårt arbete för alla elever i år 6. I dag är det nationella prov i svenska. Jag undrar om jag ens skulle klara dessa prov. Absolut inte i NO iallafall. Det är förundrande hur stora krav det ställs på våra ungdomar. Både i samhället och under skoltid. 

Vårt jobb i skolan är att se till att alla elever får med sig rätt rätt kunskaper och framförallt tillräckliga kunskaper. Inget lätt jobb. När vi dessutom vet att en stor del av våra barn bär på väldigt tunga och jobbiga upplevelser och erfarenheter, ja då kan man inte annat än beundra dem. De kommer hit varje dag, gör sitt bästa och tillägnar sig kunskaper. Ofta gör de det på ett bra sätt men ibland brister det och då är det viktigt att skolan finns där och fångar upp dem. 

Jag tycker nog att vi i skolan har ett av de viktigaste jobben som finns och jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Det är en förmån att få ta del av så många människors liv, både på gott och ont. I med och motvind... 

I glädje och sorg....