Nära... Så svårt men ändå så underbart. Det finns nog lika många vägar att komma nära som vi är människor. Jag har tidigare i livet haft ganska så svårt att låta någon komma mig nära. Efter min meltdown för 5 år sedan så var jag på botten och upptäckte nåt fantastiskt. Det var när jag var som svagast, naknast och mest sårbar som jag kom människor som allra närmast. Min allra finaste Karrro hittade jag då. Sen dess har vi delat stunder av både styrka och svaghet men också många dagar av mellanmjölkskvalité.

Efter det så följde nya erfarenheter. Vilka? Ja, som att det var ok att fulgråta till filmer. Att det var ok att gråta av smärta och be om hjälp med dagliga sysslor. Det var förlösande att be om hjälp och support när jag var fylld av ångest och inte ville vara själv hemma med barnen. Ja, mina svagaste och fulaste stunder har varit de som givit mig de djupaste av relationer.

Jag kan förundras över hur accepterat det blivit att jag är rädd för en massa saker, eller att jag behöver hjälp med en massa eller att jag har svårt för vissa saker. Det är liksom ok att inte vara perfekt. Det är så himla skönt. Jag får vara den jag är, inifrån och ut.

Man är aldrig så skör och ömtålig som när man står naken, bar, öppen, orolig. Att i sådana tillfällen bli bemött med den djupaste av respekt är något som för en nära. Att aldrig behöva föreställa sig, låtsas, bita i hop eller vara någon annan än man är, det är att få vara nära. När jag sedan tar sats, söker mod för att berätta vad jag önskar och vill och bemöts med ett uppriktigt intresse och inte som om jag klagar...ja, det är att komma närmare.

Jag har varit rädd att visa vem jag är. När man är som en stor amerikakoffert fylld med brister och fel men ändå ska försöka sälja in sig själv, ja då blir det knepigt. Man vill ju alltid visa sig från sin bästa sida när man möter nya människor. Man får ju aldrig en andra chans att göra ett första intryck. Jag har använd mig av metoden "pysa lite i taget". Kanske blir det för min partner som att "köpa grisen i säcken". Men jag har inte kunnat göra annat. Och, på riktigt...alla problem har ju inte funnits där hela tiden. Att ryggen gör ont har jag aldrig kunnat mörka, att magen smärtar är ingen hemlighet men att jag kräver starka mediciner har fått smyga fram. Sen så är det ju som så att även jag får överraskningar när det gäller mig själv. Som att mina leder måste genomgå MRI med ett par års mellanrum då förslitningar är att vänta. Så vi får väl se vilka leder som behöver bytas ut först.

Det skrämmer mig inte. Smärta kan hanteras på så många olika sätt. Det som gör mig rädd är väl att jag vill fixa att vara en bra mamma. Efter en kvälls googlande inser jag att jag kan vara lugn. Jag har förmodligen 10-12 år innan jag behöver stöka runt i kroppen och ta till reservdelar. Och då är mina barn vuxna. Så skönt! Jag är så glad att jag inte har småbarn, jag hade inte fixat det.

På tal om barn...jag har pratat med Tyratösen flera gånger och både hon och jag kunde konstatera att hon är på bättringsvägen. Så skönt. Jag har varit så otroligt orolig för henne. Det är på inget sätt över men varje litet tecken på bra dagar är positivt. Den lilla, fina människan behöver få vara frisk. Och även om det tar lång tid, kanske ett år så behöver vi de små signalerna av bättring. Men så blir man kanske aldrig friskförklarad men med mediciner och kontroller så kanske sjukdomen kan hållas i schack. Det är det enda jag önskar.

Min närhet till min dotter har fördjupats och intensifierats i krisen. Det är ännu en sak som får mig att bli övertygad om att det är när människan blir svag och öppnar sig som närheten finns tillgänglig.

I dag får jag vara liten, svag och ledsen. Jag får också vara stor, stark och bubblande glad. Jag får bli tagen och jag får ta. Jag får var upp och jag får vara ner. Jag får helt enkelt vara den jag är. Inget eller ingen är konstant. Jag tror inte på uttryck som "hon är alltid så skämtsam", "han är alltid så glad". Vi är alla som prismorna i ljuset, vi reflekterar hela spektrumet; röd, orange, gul, grön, grön, blå, indigo och violett.

Jag är som en regnbåge, fylld av färger. Liten och rädd, stark och skämtsam men lika ofta väldigt skör. Och just där och då, det är då jag är som allra närmast.

Vad kan man säga annat än att den här helgen verkar gå i fuktens tecken. Å fuktigt är ju sällan helt fel. Jag började min helg med att besöka läkaren. Det gick bra. Jag fick som vanligt vänligt men bestämt avböja prednisolonet. Känner mig klar med cortison. Fast den här läkaren föreslog en kortare kur på tio dagar bara för att jag ska få lite vila och återhämtning. Egentligen ingen dum idé men jag sparar den karamellen ett tag. Så jag gick hem med morfin (som de typ kastar efter mig) och paraflex (muskelavslappnande). Jag kan säga att gårdagskvällen var jag löjligt mjuk i kroppen. Mest i knäna. Inte en droppe vin behövdes.

Medan hjärtat trollade ihop middagen så tog Kimmo och jag en skön promenad. Ute var det ljummet, solen glimtade fram och regnet duggade försiktigt. Då kom jag att tänka på boken Morfars Maria där huvudpersonen älskar solregn. Det gör jag med.

Det var så fantastiskt grönt och lummigt. Jag blev alldeles lätt om hjärtat och varm i själen. Jag älskar verkligen den Majgröna färgen.

I morse vaknade jag utvilad, på riktigt. Glimrande, glittrande underbarhet, som jag längtat. Om du aldrig haft sömnsvårigheter så kan du inte föreställa dig hur jobbigt det är. Att vakna pigg är en bra start på en ledig dag. Ute strilade regnet och jag blev inte så lite våt när jag traskat runt med Kimmo på morgonpromenaden. Tur att det finns torktumlare här.

Eftersom vädret var som det var bestämdes det att det skulle bli en IKEA-dag. Vi var inte ensamma om den tanken. Trots trängsel så gick det bra. Jag fick med mig det viktigaste; underlakan, trattar, örngott och givetvis servetter (till både mig och bästa grannen). Efter det for vi vidare till en plats jag inte varit på på 30 år, Mobilia i Mjölby. Det bästa med det stället var nog Pölsemannens baconlindade korv (som såg ut som en ickeomskuren liten snopp) och så ett enormt Dollarstore. På DS fyndade jag ett par mörkläggningsgardiner. De kommer bli kanonbra. Trots att jag bott i min egen lya i snart ett år kommer jag fortfarande på en massa saker som ska förändras och förbättras. Att ha ett mörkt sovrum om sommaren står högt i kurs.

På vägen hem tog vi vägen över Berg och åkte ut med Roxen. Det är så vackert. Jag tror jag har en inre längtan att campa vid Sandvik camping. Det skulle vara supermysigt och kul. Fast helst under mindre fuktiga dagar än den här.

Mina dagar är till stor del fyllda av hundpromenader, och jag älskar det. Även om det är fuktigt eller som i dag, dyblött. Under eftermiddagen blev det en tur till skogs. Mest för att jag skulle få plocka liljekonvaljer. Vi åkte i väg under uppehåll men mitt i plockandes valde himlen att öppna sina portar. Jag plockade, Kimmo käkade gräs och Mats gick och ropade "här finns flera, stora och fina". Men, tänkte jag, hjälp till och plocka då så vi kommer härifrån. En mindre trevlig variant av fuktig upplevelse.

Buketterna har vi nu varit och satt på mammas och mormor och morfars gravar. Straxt innan mig hade moster Bibbi varit där med fina buketter av liljekonvaljer. Det var min mammas och morfars absoluta favoritblomma. Tyvärr blev ju mamma lungsjuk och tålde inte någon blomma med stark doft. Men nu, nu kan vi smycka hennes grav med massor av de små vita skönheterna.

Kvällen ska nu tillbringas i goda vänners lag. Det blir grillning med grannarna. Skönt att sitta i uterummet och höra regnet smattra. Kimmo däremot väljer favvoplatsen, soffan. Men han är duktig, han lägger sig bara på den vita filten när den är utlagd.

Kände mig skapligt utvilad när jag vaknade i morse. Konstigt eftersom jag vaknat 3-4 gånger under natten. Kissat lite, dricka vatten, vända på mig, skapa plats för benen genom att putta bort Kimmohunden, stänga fönstret för att pippisarna där ute är galet högljudda... ja ni vet hur det kan vara. 

Men att få vakna till en strålande dag. Dricka morgonkaffe och sen gå en rask hundpromenad lägger ribban för en strålande dag. I dag ska jag träffa bästa kusinen och gå till banken. Vi ska samöppna ett konto inför släkträffen som jag håller på att styra med. Det är alltid lika kul att umgås med Gittan och hennes man. 

Om två veckor har eleverna fått sommarlov. Det är då vi går ner lite i fart här på jobbet. Man kan prata klart med kollegorna, man kan tänka klart en hel tanke och framförallt, då börjar min egen nedräkning till min ledighet. 

I morgon är det fredag, det känns bra. Jag ska på läkarbesök då. Det är en tid inbokad sen länge. Har man mina problem så behövs det en rejäl genomgång ett par gånger per år. Vi ska främst diskutera medicinering men det blir även en del provtagning. Dessvärre lyckas jag aldrig få samma läkare två gånger i rad. Störande. Jobbigt att dra hela storyn varje gång. Tror nog att det är dags för mig att byta vårdcentral, bättre att ha en på gångavstånd än som nu ett par mil bort. 

Maj är ju min månad, rent naturmässigt. Jag älskar dofterna, färgerna och att värmen oftast är lagom ljum. I går kväll var det nästan magiskt att ta kvällspromenaden efter ett par rejäla regnskurar. Det luktade så underbart och luften var så ren och fräsch. Jag har nog aldrig mött så många igelkottar som jag gjort i år. Är det ovanligt många? Kimmo är iallafall väldigt nyfiken på dem.

Jag har fått en sån störig allergi som yttrar sig genom hosta. En vidrigt kliande känsla i halsen tvingar mig att hosta tills jag nästan kräks. Funderar allvarligt på att köpa nåt mot det. Jag som alltid varit så nöjd över att jag inte är allergisk mot något alls har nu börjat reagera på pollen, nötter och vitt vin. 

Tur att det inte är värre än så. Det kan jag ju faktiskt leva med.   

...den här loppisen... Eller typ alla loppisar jag är med i på Fb. Vilka fynd jag gör. Som i kväll. Ett hängande balkongbord med två klaffstolar för 50 spänn!!!! Å bäst av allt, jag behövde bara ta hissen ner och gå 50 meter för att hämta fyndet. Det kommer bli kanon. Lite slipa och olja och böja så kommer mina odlingar gilla och chilla. Funderar på att hänga upp stolarna men då måste jag borra i teglet o det kan ju vara tveksamt att jag får.

På tal om borra och renovera. Det är inte aktuellt att investera i huset. Istället väljer ägarna att måla och kitta om mina fönster. Stackars den målare som ska ta burspråket i Tyras rum. Inte så jättekul att hänga sig ut över Gamla Övägen heller... Men jag kommer förmodligen finnas här och peppa, sporra och bjuda på kaffe....

Jag har nästan blivit som besatt av att odla. Vännen Ida kommer att ge mig chilli, paprika och gräslök... Balkongen känns liten... Jag drömmer om så mycket mer. Ett växthus med tomater, sallad, morötter, rädisor, timjan, basilika, lök, ja massor av gott. Å får jag fantisera vidare så vill jag ha ett litet hönshus. 8-10 hönor och en tupp. De vackraste höns jag vet är de klassiskt svenska. Vita och röda. Men Brahmahönsen är gosigt fina. För att inte tala om kalkonerna, vilka ägg!

När jag blir gammal så vill jag bo så jag kan ha en get eller två. Föreställ dig att man kan göra egen getost. Helt magiskt. Det måste ju vara toppen av det hela. Men, som sagt, det är bara mina drömmar. Å drömmar är goa att ha, eller hur ?!?

Dofter och lukter har en stor förmåga att påverka mig. Inget är väl som doften av ett stilla regn på varm asfalt? Eller doften av mammas kåldolmar? Olika dofter och till viss del ljud kan slunga mig många år bakåt i tiden. Mina doftminnen är starka. 

Jane Hellens schampo, en klassiker på 80-talet, eller Niveas bodylotion som jag använde under hela mitt konfirmationsläger, eller doften av téet Göta Kanal som minner om min tid som student i Falun, eller doften av den gamla klassiska parfymen Trésor tung som tusan men jag har bra minnen till den. 

Jag kan också njuta av doften av tvätt som fått torka utomhus, doften av en nyklippt gräsmatta, doften av saltvatten vid havet, kaffedoften njuter jag av nästan varje dag. Jag kan inte låta bli att imponeras och inspereras av alla de dofter som jag möter under en dag. Just i dag tror jag att min lägenhet skulle må bra av att bada i doften av såpa...jag behöver helt enkelt städa. Men, den gobiten ska få vänta för just i kväll så ska jag och Tyra ha myskväll och bara vara. Det är också viktigt och det kommer vi göra till doften av bakad potatis, vitlöksbröd och skagenröra. 

Ibland är det lättare att vakna, gå upp och fara i väg till jobbet. I dag är det en sån dag. Jag känner mig bara så glad och lätt i sinnet. Det har inte hänt något speciellt, inte mer än att jag njutit av en underbar natt. En natt då jag sovit galet bra. Det händer ju inte så ofta men när det väl gör det, ja jäklars så gött det är. 

I dag är det måndag. Det betyder långdag på jobbet. Oftast är det bra dagar då jag hinner prata med alla mina goa kollegor. Vad vore jag utan dem? Inte mycket. För ett par år sedan krävde min kropp att jag var sjukskriven, jag var hemma en lång tid från mitt arbete. Jag förvandlades sakta till en person jag inte ville vara. Mina barn och den relation jag då levde i tog ohyggligt med stryk av det. Men mitt i bedrövelsen så fick jag faktiskt uppleva att jag hade ett starkt nät av människor omkring mig som månade om mig otroligt mycket. I dag är det jag som får vara stark när de som stått och ställt upp för mig rasar i hop. 

Det är ett mindre helvete att stå maktlös brevid nån man älskar och se hur otroligt dåligt personen mår. Jag är ändå tacksam över att "raset" kom nu, när jag är starkare och kan vara den stöttande vuxna som vet vad vi ska ta oss till. 

Tro, hopp och kärlek! Störst av dem är kärleken... och den kärlek man känner till sina barn kan aldrig jämföras med något annat. Nu får jag sätta min tilltro till läkekonsten och hoppas på att mediciner och liknande ska börja ha en helande effekt. Den här gången gäller det inte mig, och vet ni vad? Det är hemskt, jag tror alla föräldrar skulle ta sina barns sjukdomar och olyckor tio gånger om... jag skulle iaf göra det. 

På något sätt blir också mitt arbete en fristad. Där vet jag vad jag gör. Det är någorlunda solklart över vad som förväntas av mig. Jag gör mitt bästa, nästan jämt och det uppskattas, nästan jämt. Eleverna är otroligt omtänksamma och jag gillar den humor och det samspel som vi har här, speciellt med de äldsta. Inte konstigt att det känns gött att åka till jobbet på morgonen. Många gånger hör jag vänner till mig prata om "jobbångest" på söndagen. Det händer inte mig så ofta. Väldigt sällan faktiskt.

Nu är det bara ca 3 veckor kvar till min semester. Det känns både bra och lite vemodigt. Bra för att det blir skönt att njuta av sommaren. Vemodigt för att flera av mina underbara kollegor byter hus, flyttar utomlands och helt enkelt inte kommer finnas där i höst. Vemodigt också för att vi släpper iväg ett trettiotal flygfärdiga 12-åringar upp till högstadiet. 

Men sånt är livet, människor kommer och går... somliga sätter bara lite djupare spår. 

...eller inte... I dag är det en riktigt jäkla skitdag. Vaknade vid tre i natt med huvudvärk och illamående. När så morgonkaffet kom upp och rummet snurrade så kände jag mig besegrad. Det är någorlunda ok när jag ligger ner, förutom att hjärnan verkar vilja tränga sig ur skallen. Står jag upp upp börjar allt gunga och jag blir illamående. Vilket skit!!!

Så i dag ligger jag i ett mörkt rum, lyssnar på poddradio och bara är. Tänker lite, slumrar lite och reflekterar lite igen. Mina fyrfota grabbar passar på att njuta av mattes närvaro, de tränger sig nära, nära. Speciellt katten har som ett sjätte sinne för människor som är krassliga. Han gosar in sig i armhålan, snuttar lite på min morgonrock och spinner sig genom timmarna.

Nej, i dag blir det inte mycket gjort men jag ska ta sats och försöka laga mat till barnen sen. Det gäller att ta det i ett lugnt tempo. Lugnt är det inte utanför mitt fönster. Inte vet jag vád de sysslor med men det är något med stora, tunga maskiner. Störande ljud för en känslig själ. Kanske har jag utvecklat migrän så här på äldre dar. Det spelar eg ingen roll vad det är bara det går över. Och det snart.