Ut med det gamla och in med det nya. Älskade har fixat min drömsoffa. Gigantisk. Mjuk. Dämpande. Behaglig.

Jag och kidsen hänger i ena hörnet. Bildar hög. Vovven sover snällt på filten på divanen.

Det är så jäkla gött o underbart. Lite sorgligt att dumpa mammas nästan nya bäddsoffa (som faktiskt är 12 år gammal). Men den här soffan kommer att tjäna sitt syfte.

Här ska vi mysa och ha det gött tillsammans. Åh vad jag älskar detta häng.

jag andas ut. Nästan pustar. Allt blir lugnt och stilla. Det är okej, det är bra. Här är jag, i all min nakenhet och osminkade verklighet. Jobbigt, javisst men ändå så jäkla sjävklart och nyttigt. Om jag lutar mig tillbaka och andas ut, ja... då vill bara vara. Jag är så tacksam för den tid som finns och är. För den är min..det är min tid att andas, in och ut.,,,

Vilken knäckande rubrik. Ska man inte få veta vad blogginlägget handlar om där? Uppenbarligen inte, iallafall inte i kväll. Jag har fått en del egentid i dag. Tid att tänka, fundera, reflektera och utvärdera. Jobbsituationen har gåtts igenom grundligt. Den här veckan skulle kunna beskrivas som "the week from hell". Den har innehållit allt från kvällsmöten, ambulanser, anmälningar av olika slag, slagsmål, Nationella prov och sjuka kollegor. Inte konstigt att jag är lite trött och vimsig.

På hemmafronten så kräver livet som frånskild, varannanveckas mamma en hel del funderande också, två tonåringar är inte så lätta att rodda runt. Det är svårt att vara stark och konsekvent i alla lägen. Men just i dag har vi haft en bra dag. Barnen fixade tacomyset utan knorr och kvällen blev mysig.

I morron är en annan dag. Jag hoppas somna ovaggad. Att jag får vakna pigg och alert. Jag vill verkligen fylla morgondagen till bredden med saker jag mår bra av. Det känns viktigt nu. Det gäller ju liksom att ta på sig syrgasmasken först för annars kan man inte hjälpa sina barn.

Carbonara med härliga Veronica. Sen bästa hänget i soffan och massa klokheter. Jag har nog ingen annan vän som är så insatt i omvärlden som Veronica är. Jag lär mig massor. Tack för det.

Sen kom mitt hjärta och hämtade. Färden gick genom det vintervackra. Jo, jag älskar vintern. Allra mest när jag slipper skotta, hamna i diket eller skrapa rutor.


Med Kimmo i tryggt förvar med bästa djurvakten har jag nu landat i soffan med mannen jag älskar. Allt är stilla och bra. Jag går ner i varv. Kroppen blir varm och tung.

I morron är det fredag. Då kommer mina älskade Borggrensbarn. Vi ska äta taco, länge sen sist. Å sen, sen skakad sova. Massor o länge. Som jag längtar.

Vintern är så otroligt vacker. Speciellt kvällar som den här.

Tomten både krymper och växer. Gångarna blir mindre och mindre.

Ljust, mjukt, inbäddat och isolerat.

Vinterlandet har invaderat hela min stad. Det är så otroligt vackert. Rent, fräscht, mjukt, dämpat och jäkligt svårcyklat. Men va fasen, faller jag nu så faller jag mjukt. Det var iallafall min tanke i morse när jag valde cykeln framför apostlahästarna. Det gick hur bra som helst. Inte fort men bra. 

Många längtar otroligt mycket efter våren nu. Det gör jag också men jag kan ändå känna glädje över att vi har en riktig vinter i år. I dag var alla våra fyror i Yxbacken för att åka skidor, både på längden och tvären. Det hade ju gått mindre bra om det varit 10 plus och barnmark. Där jag jobbar är det förmodligen bara en handfull av tioåringarna som med sina egna familjer nån gång tagit sig till en slalombacke. Det kostar en del och kräver tillgång till bil. Jag tycker verkligen att projektet "Alla på snö" är helt fantastiskt. 

Själv har jag inte varit i slalombacken i dag utan varit resurs vid Nationella Prov i svenska. Om igen måste jag säga att det är inte lite vi begär av våra 12-åringar. Speciellt inte av de som faktiskt bara varit två-tre år i Sverige och inte ens gått i skolan i sitt hemland. Inte undra på att invandrar/flyktingtäta skolor får lägre genomsnitt på NP. Men det tänker ju inte tidningarna på när de basunerar ut resultatet. Då ser det ut som om de "fina villaförortsskolorna" har bättre lärare som hinner lära asina elever mer än oss. 

Faktumet är att vi många gånger bara har tre år på oss att lära eleverna det som andra barn haft 5-6 år på sig att kunna. Jag gnäller inte över mina arbetsuppgifter för jag älskar att träffa dessa fantastiska ungdomar och barn men jag blir förbannad när de ska tryckas ner i samma jäkla form som alla andra. Eller ännu värre... när det förväntas att de har övernaturliga förmågor, tex att kunna trycka in 5 skolår på två terminer. 

Hur som helst har jag i dag resursat och sett våra elever slita och kämpa, göra sitt bästa och yttersta för att lyckas och det i sig är ju en ren vinst. 

Efter en mycket lång dag plockade man o hund upp mig vid jobbet. Trött och stel fick jag landa in i köket o bara vara.

Med ett glas bubbel fick jag njuta och bara vara. Framför mig trollades det fram lax och det godaste och fluffigaste potatismos jag ätit. Lyx!!!

Efter en kall och rask hundpromenad har jag nu duschat och torkat håret framför kaminen.

Vovven slumrar fint i soffan. Nöjd efter en dag med likörhunden. Vem gillar inte Baileys?!

Nu är det straxt dags att hoppa i säng
för i morgon väntar en ny, lång arbetsdag.

Gonattkram till er alla.

Har tagit mig en liten stund av fifilurande. Jag gillar det, att liksom kasta fram en frågeställning för mig själv för att sedan attakera från flera håll. Det känns nyttigt att ta ställning både för och emot i samma fråga. Det är inte alltid jag kommer fram till något vettigt svar men det har på något sätt ändå utvecklat mig. 

I dag har tankarna gått kring människors förmåga att bli den de vill vara. Alla kan ju bli precis vad de vill, säger någon. Till viss del stämmer det väl men inte alltid. Det är lite svårt för någon som är blind att bli pilot eller för en tondöv att sjunga. Men då handlar det om handikap som sätter stopp för att bli någon där något visst ska presteras. 

Kan man bli en person med mer tålamod, större empati, mindre ilska, mer kärlek, mindre svartsjuka etc? Eller är det egenskaper som är så ingrodda i oss att vi inte kan förändras? En svartsjuk kvinna vet ju förmodligen om att det är fel. Att de scenarier som hon spelar upp för sitt inre är grundlösa men ändå kan hon inte låta bli att ständigt dubbelkolla och leta efter bevis på ett pågående svek. En man som är totalt kall inför andra människors livsöden kanske vet att det saknas nåt hos honom men kan den biten falla på plats en dag? Vad saknas hos människorna, vad finns det för mycket av, vad kommer det ifrån och framförallt... Kan människor förändras på riktigt? Alltså inte som så att de bara låtsas och säger vad som förväntas av dem?

Det finns flera egenskaper som jag inte alls är nöjd med hos mig själv. Jag är löjligt medveten om dem, jag agerar klokt och förnuftigt, säger de rätta sakerna men inuti känns det inte så som jag vill att det ska kännas. Jag kan låta hur tålmodig som helst och ingen ser förmodligen att jag inombords bär känslan av att ha rullat hela min kropp i en myrstack.  Eller när jag blir arg så det dunkar i både handflator och i magen och änså lyckas verka hur cool som helst. Jag vill ju inte bara verka, jag vill vara. 

Det är lätt att ge andra råd i livets olika skeenden och i de olika relationer som vi har. Att själv följa dem är en helt annan sak. Rent mekaniskt kan man göra dem men känslan kanske inte alls infinner sig eller är så där skön som man önskat. Eller är det som så, att man måste göra en sak tusen gånger innan det blir en naturlig del av en själv? För i såna fall är det ju bara att köra på. 

Jag har mött en hel del människor genom livet. De som skrämt mig mest är de som låter munnen säga allt det där som man vill höra men som sedan visar en riktigt otäck sida. Oberäknade människor är nog de som trasar sönder allra mest. Oftast tar det ett litet tag innan dessa sidor kommer fram men det räcker att man sett dem en gång så tappar jag totalt förtroendet. Vilket i sig ligger lite stick i stäv med min tanke om att bara man kämpar på så kan man bli som ny igen. 

Ja, ni ser... massor av tankar men inga svar.... Att fifilura leder inte alltid nånstans. 

Efter en helg som varit helt underbart bra så är det åter dags för en ny arbetsvecka. Vi går ut hårt med en 10-timmars dag, för att sedan öka i morron då jag jobbar till 19. I morse var första dagen jag inte cyklade till jobbet. Jag lämnade Kimmo till hundvakten redan 7.20 och tog sedan spårvagnen upp till jobbet. Det funkade bra och jag var i god tid vilket behövdes just i dag. 

En kollega som jag känt och arbetat med sedan jag började här för 17 år sedan, dog i lördags morse. Skolans krisgrupp träffades på söndagsförmiddagen och allt var väl förberett inför elevstarten. Det är väldigt tungt att behöva stå stark i sin egen sorg och berätta för barnen om att deras fritafröken inte längre finns kvar. Det är ofattbart och just i dag är orden FUCK CANCER! väldigt rätt. 

På skolans expedition finns ett litet bord i avskildhet med tänt ljus, ett foto och en bok man kan skriva kondoleanser i. Flera av våra elever har bett att få gå dit och skriva. Sånt värmer. Speciellt när det är de elever man minst trott det om. 

Den här dagen innebär också hårt arbete för alla elever i år 6. I dag är det nationella prov i svenska. Jag undrar om jag ens skulle klara dessa prov. Absolut inte i NO iallafall. Det är förundrande hur stora krav det ställs på våra ungdomar. Både i samhället och under skoltid. 

Vårt jobb i skolan är att se till att alla elever får med sig rätt rätt kunskaper och framförallt tillräckliga kunskaper. Inget lätt jobb. När vi dessutom vet att en stor del av våra barn bär på väldigt tunga och jobbiga upplevelser och erfarenheter, ja då kan man inte annat än beundra dem. De kommer hit varje dag, gör sitt bästa och tillägnar sig kunskaper. Ofta gör de det på ett bra sätt men ibland brister det och då är det viktigt att skolan finns där och fångar upp dem. 

Jag tycker nog att vi i skolan har ett av de viktigaste jobben som finns och jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Det är en förmån att få ta del av så många människors liv, både på gott och ont. I med och motvind... 

I glädje och sorg....