Har tagit mig en liten stund av fifilurande. Jag gillar det, att liksom kasta fram en frågeställning för mig själv för att sedan attakera från flera håll. Det känns nyttigt att ta ställning både för och emot i samma fråga. Det är inte alltid jag kommer fram till något vettigt svar men det har på något sätt ändå utvecklat mig. 

I dag har tankarna gått kring människors förmåga att bli den de vill vara. Alla kan ju bli precis vad de vill, säger någon. Till viss del stämmer det väl men inte alltid. Det är lite svårt för någon som är blind att bli pilot eller för en tondöv att sjunga. Men då handlar det om handikap som sätter stopp för att bli någon där något visst ska presteras. 

Kan man bli en person med mer tålamod, större empati, mindre ilska, mer kärlek, mindre svartsjuka etc? Eller är det egenskaper som är så ingrodda i oss att vi inte kan förändras? En svartsjuk kvinna vet ju förmodligen om att det är fel. Att de scenarier som hon spelar upp för sitt inre är grundlösa men ändå kan hon inte låta bli att ständigt dubbelkolla och leta efter bevis på ett pågående svek. En man som är totalt kall inför andra människors livsöden kanske vet att det saknas nåt hos honom men kan den biten falla på plats en dag? Vad saknas hos människorna, vad finns det för mycket av, vad kommer det ifrån och framförallt... Kan människor förändras på riktigt? Alltså inte som så att de bara låtsas och säger vad som förväntas av dem?

Det finns flera egenskaper som jag inte alls är nöjd med hos mig själv. Jag är löjligt medveten om dem, jag agerar klokt och förnuftigt, säger de rätta sakerna men inuti känns det inte så som jag vill att det ska kännas. Jag kan låta hur tålmodig som helst och ingen ser förmodligen att jag inombords bär känslan av att ha rullat hela min kropp i en myrstack.  Eller när jag blir arg så det dunkar i både handflator och i magen och änså lyckas verka hur cool som helst. Jag vill ju inte bara verka, jag vill vara. 

Det är lätt att ge andra råd i livets olika skeenden och i de olika relationer som vi har. Att själv följa dem är en helt annan sak. Rent mekaniskt kan man göra dem men känslan kanske inte alls infinner sig eller är så där skön som man önskat. Eller är det som så, att man måste göra en sak tusen gånger innan det blir en naturlig del av en själv? För i såna fall är det ju bara att köra på. 

Jag har mött en hel del människor genom livet. De som skrämt mig mest är de som låter munnen säga allt det där som man vill höra men som sedan visar en riktigt otäck sida. Oberäknade människor är nog de som trasar sönder allra mest. Oftast tar det ett litet tag innan dessa sidor kommer fram men det räcker att man sett dem en gång så tappar jag totalt förtroendet. Vilket i sig ligger lite stick i stäv med min tanke om att bara man kämpar på så kan man bli som ny igen. 

Ja, ni ser... massor av tankar men inga svar.... Att fifilura leder inte alltid nånstans. 

 

Sanna

27 februari 2015 12:44

Förstår hur du tänker. Jag tror att människan har all förmåga att förändras men i vissa fall är det kanske svårare. Tänker på alla som misshandlar, missbrukar osv. Hur ofta förklaras inte en bedrövlig man med orden "han blev slagen av sin pappa när han var liten så...". Att öva in sig i att bli lite mer social eller framåt kan nog gå bättre. Svårt att lära gamla hundar sitta ;)

Mia

2 mars 2015 14:46

Jo... Ett slaget barn blir skadat i själen och ärren kan göra ont, länge. Jag möter ju en del av dessa i mitt arbetsliv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Upptäcker att det är 10 månader sen sist. Vad beror det på? Jag har väl helt enkelt inte haft någon skrivlust, eller snarare energi över till det. Livet är lite som en berg-och dalbana. Mest pga av fysiska problem.    2,5 år med bursit i höften. ...

Det är högsommar nu, men även jag måste erkänna att vädret inte varit något vidare. Många dagar med skyfall och översvämningar. De sista dagarn har dock varit kanonbra, lite för bra i min smak. När temperaturen går över 22 tycker både jag och Tjejen ...

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...