Jag skulle så jävligt gärna vilja utdela en rejäl spark i ändan till den självgoda idiot som var den första att uttala ramsan "Bara årsdagen passerar så vänder det och allt blir lättare".

När ett år har passerat och man avverkat den första julen utan, den första födelsedagen utan, den första midsommaren osv så ska allt bli lättare.

På ett sätt kan det nog vara så när det kommer till helger men... Varje dag är den förste och ände i sitt slag. Varenda stund är speciell och viktig.

För mig är helgerna inget stort problem. Det är alla de vanliga dagarna i vardagen som gröper ur mitt hjärta.

Hela denna unika tisdag har jag kännt mig så tom, ensam och övergiven. Just i dag är hålet stort som Getåravinen eller varför inte Stjärnorpsravinen. Som den östgötska jag är väljer jag liknelser från mina egna hemtrakter.

Det finns nog inte många platser som är så vackra som just Getåravinen i vitsippstider. På samma sätt kan en sorg och saknad vara vacker, när man suckar djupt, ögonen tåras och fina minnen lyfts fram. När man tröstas i sin sorg eller när någon väljer att dela sorgen med en kan den svåra stunden ändå få något vackert över sig.

Kanske är det så att min sorg och saknad är som vackrast just på helgdagarna. Då är jag ju sällan ensam och framförallt så är alla lite beredda på att jag glider in i melankoli.

Min vardagssorg är allt annat än vacker och den får mig allt annat än dimmigt sorgsen. När den slår till gör den det med kraft. Den äter upp min sömn, söndrar min energi, fyller mig med ångest och försätter hela mig totalt ur funktion. Varje liten möjlig krämpa multipliceras med tio, minst. Som bonus blir jag drabbad av svullna ögonlock, en röd potatisnäsa och en total genomskinlighet. Nope, den sorgsna Mia är allt annat än vacker.

Vardagssorgen dyker upp lite då och då. Givetvis börjar jag efter all denna tid se vad som triggar den men det är omöjligt att undvika triggerpunkterna helt.

Just i dag har jag nog en extra sorgslig dag. Vaknade med ångest, bara en sån sak. Hela kroppen har hamnat i olag.

Att se mina barn på kyrkogården blev kanske aningens för mycket. Oftast går det bra men i dag var smärtan lika stark som straxt efter mammas bortgång. För mycket sol och värme kombinerat med för lite vätska och mat gav mig sprängande huvudvärk och illamående. Så här i efterhand kan nog hemresan räknas som en stor bedrift.

Eftermiddagen krävde sängläge för att mota bort huvudvärken. Men så mycket mer än det försvann inte. Bara att flyta med och med en stor portion "tur" så blir morgondagen en dag utan ynklig längtan och saknad efter mina föräldrar. Och om turen inte är på min sida så överlever jag ändå, om än något mör i kropp och själ.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Upptäcker att det är 10 månader sen sist. Vad beror det på? Jag har väl helt enkelt inte haft någon skrivlust, eller snarare energi över till det. Livet är lite som en berg-och dalbana. Mest pga av fysiska problem.    2,5 år med bursit i höften. ...

Det är högsommar nu, men även jag måste erkänna att vädret inte varit något vidare. Många dagar med skyfall och översvämningar. De sista dagarn har dock varit kanonbra, lite för bra i min smak. När temperaturen går över 22 tycker både jag och Tjejen ...

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...