För länge sen, i min blogg på bloggspace, skrev jag ett inlägg i andan av tigerhonan som skyddar sina barn. Det är ett ämne jag ofta återkommer till.

Jag skulle kunna gå över lik för mina barn. Sedan finns en handfull vänner som jag har nån märklig sammankoppling med. Jag kan känna deras ängslan och oro, deras glädje och sorg långt innan vi talas vid.

Det finns nån galen tanke om att "blodsband" är det starkaste som finns. Jag vet inte... Med en starkt reducerad familj har jag sökt styrka och närhet i så många andra. Karro!!! Hur är det möjligt att hon inte är min biologiska syster?! Aldrig i världshistorien har jag känt sån tillit, kärlek, glädje och lugn som med henne. Sen följer två andra, varsamt utvalda systrar. Bara vetskapen att de finns där hjälper mig att hantera dagen och livet.

På vägens gång har en kusin dykt upp, snurrat ett varv och slagit ut som en blomma framför mig. Med sig har hon fört minnen och förklaringar som verkligen fått mig finna vägen. Utan mins systrar skulle jag falla samman. Tänk så rik jag är idag jämfört med hur jag kände mig för tre år sen.


Alla de fina, som kämpar och slåss för mig, är jag så otroligt rädd om. Jag blir så frustrerad och arg över tanken och känslan att någon vill mina älskade illa. Då vill jag fightas på riktigt.

De som är mina fina får ingen fånga, söndra och utnyttja. Minsta hint om att någon vill göra orätt får mig att bita ifrån. Och det är jag duktig på.

Hotar du de jag är rädd om så kommer jag slåss, var så säker på det.

Efter några motgångar så kom vi äntligen i väg. Jag, Jonas och "storbarnen". Målet för resan var Gröna Lund, iallafall i barnens ögon. Mitt mål var själva resan.

Husbilen packades och hund (vilket skulle visa sig vara ett misstag jag stod för), barn och sambo stuvades in. Tanken var att i lugnt tempo styra mot huvudstaden och sedan sova i bilen för att vara pigga o fräscha inför en heldag i galenskapens tecken.

Lördagen startade med att tösen hade årets magont, svettades och till slut totalsvimmade. Lite svalka, vätska och värktabletter fick henne i form igen. Puh!

Väl framme, utanför Grönan inser jag att vovven inte får följa med in. Vad göra i hettan??? Som om gudarna var på vår sida blev det plötsligt molnigt. Barnen skickades in i karusell-landet och vi vandrade 1,5 km tillbaka till husbilen. Hunden fick ta ett svalkande dopp i Stockholms vatten på vägen. Tempen inne i husbilen var ok, den stod i skugga och skulle oavsett väder inte nås av brännande strålar.

Så vandrade vi tillbaka och in på Grönan igen. När vi alla var samlade åkte vi Kvasten. Härligt. Två åk senare drog det i hop sig till matdags. Jonas tog svängen till hunden i husbilen, för att vara på den säkra sidan. Jag och barnen ställde oss i kö. Det tog nog en timma innan maten kom men... det gjorde inget. Jag fick vila lite och Jonas hann tillbaka.

Därefter blev det inte så mycket mer åka för mig. Allt gående och köande började ta ut sin rätt. Många av attraktionerna har även varningsskyltar som avråder oss med ryggproblem att åka.

Jag kände mig som en svikare. Allra värst var nog att jag kunde se Tyras oro för mig. Som om hon kände att hon inte fick ha roligt för att jag kanske skulle bli ledsen då. Snarare är det ju tvärtom. Ju gladare och roligare mina fina har det desto lättare blir det för mig.

Utan Jonas och barnens glada humör och tålamod hade dagen varit hemsk men så blev det ju inte. Den blev alldeles underbar trots alla tokigheter.

Jo vars! Jag är ganska tålig och uthållig. Jag kan klara mig utan eller med dålig sömn ganska länge. På egen hand reder jag ut mycket om jag måste. Så klart är jag i gen superkvinna, inte alls.

Jag njuter av att få stöd, stöttning och hjälp av min älskade men... Ibland, när jag missar ta mina värktabletter och timmarna går. Värken som alltid lurar där växer sig stor, den pockar och ber om uppmärksamhet. Jag försöker nonchalera men det går inte.

Med en kniv i ryggen, myror i låret och tusen nålar i min ljumske måste jag ge upp. Jag måste hem, ta mina panocod och inta ryggläge. Trist att bryta upp en härlig stämning och gemenskap men jag klarar det inte.

Tyvärr, den gamla
Mia är borta och kvar finns en vilsen själ som söker nya sätt att leva. Det är inte roligt, det är inte lätt men... jag kommer fixa det. Precis lika galant som jag fixat alla andra motgångar och svårigheter i livet.

Och mitt i allt jan jag ändå känna tacksamhet. Jag finns, jag hänger i... ännu en tid.

Jag skulle så jävligt gärna vilja utdela en rejäl spark i ändan till den självgoda idiot som var den första att uttala ramsan "Bara årsdagen passerar så vänder det och allt blir lättare".

När ett år har passerat och man avverkat den första julen utan, den första födelsedagen utan, den första midsommaren osv så ska allt bli lättare.

På ett sätt kan det nog vara så när det kommer till helger men... Varje dag är den förste och ände i sitt slag. Varenda stund är speciell och viktig.

För mig är helgerna inget stort problem. Det är alla de vanliga dagarna i vardagen som gröper ur mitt hjärta.

Hela denna unika tisdag har jag kännt mig så tom, ensam och övergiven. Just i dag är hålet stort som Getåravinen eller varför inte Stjärnorpsravinen. Som den östgötska jag är väljer jag liknelser från mina egna hemtrakter.

Det finns nog inte många platser som är så vackra som just Getåravinen i vitsippstider. På samma sätt kan en sorg och saknad vara vacker, när man suckar djupt, ögonen tåras och fina minnen lyfts fram. När man tröstas i sin sorg eller när någon väljer att dela sorgen med en kan den svåra stunden ändå få något vackert över sig.

Kanske är det så att min sorg och saknad är som vackrast just på helgdagarna. Då är jag ju sällan ensam och framförallt så är alla lite beredda på att jag glider in i melankoli.

Min vardagssorg är allt annat än vacker och den får mig allt annat än dimmigt sorgsen. När den slår till gör den det med kraft. Den äter upp min sömn, söndrar min energi, fyller mig med ångest och försätter hela mig totalt ur funktion. Varje liten möjlig krämpa multipliceras med tio, minst. Som bonus blir jag drabbad av svullna ögonlock, en röd potatisnäsa och en total genomskinlighet. Nope, den sorgsna Mia är allt annat än vacker.

Vardagssorgen dyker upp lite då och då. Givetvis börjar jag efter all denna tid se vad som triggar den men det är omöjligt att undvika triggerpunkterna helt.

Just i dag har jag nog en extra sorgslig dag. Vaknade med ångest, bara en sån sak. Hela kroppen har hamnat i olag.

Att se mina barn på kyrkogården blev kanske aningens för mycket. Oftast går det bra men i dag var smärtan lika stark som straxt efter mammas bortgång. För mycket sol och värme kombinerat med för lite vätska och mat gav mig sprängande huvudvärk och illamående. Så här i efterhand kan nog hemresan räknas som en stor bedrift.

Eftermiddagen krävde sängläge för att mota bort huvudvärken. Men så mycket mer än det försvann inte. Bara att flyta med och med en stor portion "tur" så blir morgondagen en dag utan ynklig längtan och saknad efter mina föräldrar. Och om turen inte är på min sida så överlever jag ändå, om än något mör i kropp och själ.

När Sverige visar upp sig i sommarskrud. Inte alltid synkat med min hälsa... men ändå...

Jag är en vandrare på så många sätt samtidigt samtidigt som jag är löjligt lojal och pajasliknande positiv. Hur stormigt livet än ter sig och hur kämpigt det än är så hänger jag i. Jag är inte stark som en fura utan snarare följsam som en ungbjörk. Jag böjer mig när det blåser hårt utan att knäckas i stormen.

Min fina dotter och jag hade ett bra samtal i helgen. Hon undrade varför jag alltid hade snälla saker att säga om alla även om de som varit väldigt dumma mot mig. Hon var liksom lite rädd att jag blev utnyttjad. Jag försökte förklara att det är lättare att älska än att hata, att likgiltighet är något som jag tycker är riktigt otäckt. Jag menar också på att det tar mer energi att vara arg än att vara glad. Svårare var det att förklara varför så många lägger så mycket energi på smutskastningen av andra. "Å säg nu inte det du alltid säger mamma: att de har det jobbigt hemma. Alla har det väl jobbigt hemma". Kloka tös!

Jag tror att man ofta dömer andra efter sig själv eller efter vad man packat i sin mentala ryggsäck.

Min säck är ganska välfylld med minnen som talar om att man är inte duktigare än man presterar. Sorgligt, jag vet! Jag jobbar såååå med att försöka lyfta ur denna tunga djävulsbörda. Mycket svårt.

Utifrån vad min säck är fylld med och med en ständig tanke på vad som väger mest just nu så försöker jag hantera livet. Ibland blir hanteringen så svår att jag nästan tappar bort mig själv. "Vad tycker jag, vad tänker jag, vad känner jag egentligen?" Dessa frågor försvinner i Otillräcklighetens land.

Jag vandrar som en förvisad Ismael i ett ökenlandskap där varje sandkorn är ännu ett bevis på något jag misslyckats med. Jösses, vore jag en säljare borde jag försöka sälja sand till araberna (ännu ett misslyckande kanske; att inte kunna ta tillvara på mina tillgångar).

Somliga dagar är jag på besök i hjälplöshetens land. Inget vidare ställe om jag ska vara ärlig. Alltifrån rensning av avloppssilen i duschen till oljekoll på bilen blir så svårt. Och skulle jag mot förmodan kolla oljan och påtala att nivån såg bra ut så svischar jag raka vägen in i hjälplöshetensmecka med en kommentar som "jo, men oljefiltret behöver bytas, det hörs på ljudet".

Såna dagar behöver jag rekreation. Den finner jag på Willys städavdelning. Jag vrakar eller väljer med omsorg. Klorin, Jif, skurbollar och svintotussar ger mig lugn. En stund i vasken där hemma så vandrar jag vidare in i Nöjdhetensland.

Där är jag alltid bara på kortvisit. Det finns ju så ont om plats där, så många andra i kö, på nåt vis. Det finns vissa villkor för att få besöka Nöjdhetensland. Du måste tex ta massor av bilder till Instagram. Helst på vacker natur, glada barn, god mat och annat lyckligt tjafs. En annan sak du måste vara medveten om i det här jävla landet är att se till du har kalasbra teckning på din IPhone. Varje lyckligt ögonblick och härlig stund ska sändas direkt vidare till Facebook. Så in i vassen stressigt, iallafall för mig. Livet blir liksom lite "Hoppla, vilken fin regnbåge... men va fasiken.... Jag får inte in skärpan" eller "Tyra, vad sa Lilleman egentligen.... Inte så fort... jag hinner inte statusuppdatera".

Missförståndslandet då!!! Vilken sörja. Inget för mig, ändå kastas jag ständigt in här. Ibland hör folk vad jag säger och gör så fast jag ville att de skulle göra det jag menade. Jäkla trassligt ställe.

Så här i jordtimmetider när alla ska vara så medvetna är landet Återanvändning helt överskattat. Jag vill inte dela människor med nån annan. Inte på intimt sätt. Inte på så många andra sätt heller. Eller... Kanske kliver mitt positiva synsätt in här... Jag har ju faktiskt delat män med en av mina vänner... Observera pluralis... Satan i gatan vad världen (läs Norrköping) är litet.

Ibland är jag också (hoppas jag) i fattigdomensrike. Det är då jag ska använda min pajasliknande optimism. Jag ska höja alla vardagliga platser till skyarna. Jag söker, letar och upptäcker och finner. Små, små sätt att fina balans.

Jorå vars! Nu, i kväll, söker jag omtanke och närhet. Jag saknar och sörjer mitt missade uppslag.

Shit pomfritt vad mitt liv handlar om att steppa runt, in och ut, i dessa olika känsloländer. På riktigt menar jag "känslor" men jag gissar att ni redan räknat ut det.

I kväll har denna vandrande jude vimsat runt i öknen. Jag har checkat in som usel mamma, urusel sambo, katastrofal älskarinna, osynlig bonusvuxen, skapligt hembiträde, okej kock, toktrist trädgårdsmästare, fisrumpabra bilförare, värdelös semesterplanerare.