Att inte kunna sova är lika kul som att klämma fingrarna i dörren. Att vara osövd när alla andra är vaggade till ro är som om isen vore slut. Fullständigt onödigt och fruktansvärt irriterande. Sömnlösheten blir som myggbettets sårskorpa. När viljan är stor, så stor att orden inte räcker till, utan gömmer sig bakom pålåtsasleken. Vad är sant då?  När ontet inte vill bort utan klänger sig fast och biter sig in, eller äter sig ut, vad ska jag göra då? Där jag varit vill du inte vara, jag vill heller inte vara där du hamnade när jag var där jag var.

Vad är början och vad är slutet? Vem kom först, hönan eller ägget? Alla tankar och känslor, hur sorterar och rangordnar jag, eller vi. Går det överhuvudtget? När natten kommer och stöket i mig tilltar, oron för hur det varit, hur det är och vart min kropp är på väg leder mig in på en av mina favoriter i textsammanhang. Kent!!! Mr Berg är otrolig i sitt snickrande av träffande meningar, ord, tankar och känslor. Lösryckta meningar, ord och uttryck fyller mitt huvud men också en och annan hel låt. Som den här...

När Jag blir grå
När Jag faller
Orkar Du för 2?
När idag blir igår
Kommer Du att älska mig
ändå?

Det spelar ingen roll
om Du håller mig hårt
Ingen kommer att
minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi
älskade varandra

Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Stå ut med mig

Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag … dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag behö

Läs mer: http://kent.nu/latar/berg-dalvana/#ixzz21g4Kpnmf

04:00 dök finaste vovven upp i sovrummet. Hmmmm, ogillas av matte! Jag kunde inte somna om sen, utan gick upp, fixade mackor åt älsklingen som sen fick "kaffe på sängen". Tjugo över sex drog jag på mig skorna och tog Kimmo med mig ut på en timmas promenad. Man kommer inte så långt med tanke på hur mycket det ska sniffas runt.

Efter det tog jag en stunds soffhäng innan dagen fick ta fart med tvätt, sängklädersbyte och liknande. När sen lappsjukan slog till och längtan efter att umgås och prata med någon blev för stor, hörde jag av mig till min svägerska. Jo, visst fick vi komma på en kopp kaffe.

Efter ett stopp på Grizzly, djuraffären, sladdade vi sen in hos min brors trevliga sambo och härliga son. Jag fick hjälp av grabben att ladda ner ett par spel till min telefon och Annica visade sig väldigt insatt i det här med hundar. Jag har uppenbarligen en del att styra med i morron.

När eftermiddagen kom hade Jonas planer för oss. En tur med lilla jollen på Bolltorpsån. Han hade fixat en liten motor. Två vuxna och en allt annat än liten hund balanserade i väg över vattenlinjen. Hur mysigt som helst. Mest spännande blev det nog när jag höll på att köra oss rätt in i vassen. Kimmo var hur cool som helst. På hemvägen kröp han i hop på durken och somnade. Väl i land sen så sprang han gatlopp mellan ängen och ner i ån, full av energi!

Kvällen avslutades med pizza och en kvällspromenad. En jättebra dag och en underbar kväll. Livet är på topp helt enkelt.

Vilken underbar dag vi hade i går. Förutom alla hundpromenader så var vädret helt galet bra. Kanske lite väl varmkladdigt men kvällen blev ju magisk.

Med hund och sambo begav jag mig mot Tjenbadet på kvällskvisten. Vi var inte ensamma vid bryggorna så efter en kort promenad bort över klipporna hittade vi "en skapligt bra plats". Vi badade alla tre. Årets mest ljumma dopp, helt klart!


Himlen bjöd på vacker solnedgång och själen suckade av välbehag. Kimmo var otroligt duktig vid hundmöten. Han har bara visat fina sidor, ännu har han inte skällt eller ens morrat. Han är pigg i stegen men lugn som en liten farbror. Kanske är det miljöombytet.

Nu, vid 4-tiden kom han upptassande till oss. Mer rasslande, faktiskt. Egentligen skulle jag ha kunnat dragit på mig skorna och tagit en tur med honom men det känns som att jag inte bör vänja honom vid såna olater. Det blir ohållbart att göra så när det är dags att börja jobba igen.

Kanske borde jag testa att sova en stund till.... Även om både Kimmo och tupparna signalerar att det är morgon.

Jösses vad matt jag är. Undrar om jag överhuvudtaget kommer ta mig ur sängen i morron. Att i dag ha gått nästan en mil är som ett under med tanke på att jag somliga dagar inte ens tagit mig de 100 m till brevlådan. Jag har ont nu, jätte, men å andra sidan har ju inte vila gjort mig bättre innan. Jag provar nytt sätt nu.

Lite extra gött för mig just nu är att finaste mannen lagar middagen. I dag blir det stuvade makaroner med stekt falukorv. Ingen stuvar så gott som Jonas. Knepet ligger tydligen i muskotnöten och sockret.

Vi har en enorm värme här. Skönt men jag tror vi måste ta turen till Tjern för ett kvällsdopp. Undrar vad Kimmo kommer tycka om det? Spännande!

Efter mycket pratande, längtande och sökande hittade vi slutligen en hund som vi kände skulle kunna passa oss. Vi ville inte ha en valp, det måste också vara en hund som är van vid katter, höns och barn. Det skulle heller inte vara någon liten hund då vi bor på en gård. Jag hade också inre önskningar om en söt hund med fint ansikte och bruna ögon.

Vi hade en 2-3 hundar på G. Precis när det började bli bråttom, för min semester går mot slutet, så hörde Malin på Öland av sig. Där fanns Kimmo!!!

Kimmo är en 18 månaders goding. En "vägkorsning" eller resultatet av ett kärleksmöte. En blandning av labradormamma och collie/schäferpappa. Alltså en pigg, nyfiken, läraktig, trogen, barnvänlig hund. Vi bestämde möte bums och i går for vi de 25 milen, enkel resa,  för att hämta hem vår nya familjemedlem.

Rent tidsmässigt kunde det inte bli bättre. Nu har Jonas och jag 2 veckor på oss att lära känna Kimmo, utan våra barn på heltid. Mina två är är givetvis lite ledsna för det men de förstår fördelen och har vetat om hur det kunde bli. Givetvis ska de få träffa Kimmo så fort de vill efter sin egen Ölandssemester.

Första natten i sitt nya hem har Kimmo skött sig fint. Halv sex tyckte han att det var dags att gå upp och ut på första kisspromenaden. Det blev en kortis till brevlådan, bara för att jag måste ha lite kaffe i mig för att piggna till. Promenad nr2 blev en längre sväng och när vi drog i väg för tredje gången i dag så var vi ute nästan en timma. Fort går det inte när vi promenerar, jag är ju i dålig form vilket passar Kimmo bra som har så mycket att lukta på och undersöka.

Jag är allt  alla redan kär i den här krabaten. Han är hundarnas hund! Världens finaste.

..... ingenting, ingenting. Tisdag ser jag mig omkring.... Nej, så är det ju inte.

Lite slappning för mig nu på förmiddagen. Jonas kom hem och åt lunch. Raskt bestämde jag mig för att följa med på en av hans körningar. Mysigt att småprata lite med varandra samtidigt som vi skumpar runt över bygden.

I eftermiddag ska vi köra i full karriär ner mot Färjestaden på Öland. Jag har hittat det jag sökte på blocket. Spännande, roligt och underbart!

Om natten kommer det så mycket tankar och känslor. Somliga mer positiva och varma än andra. Jag greppar det som är fint, ljust och behagligt. Jag har så otroligt mycket i mitt liv att vara tacksam för . Inom mig finns en värmade färgton som sprider sig från magen och ut i hela kroppen. Den gör mig lugn. Att kliva upp mitt i natten, i mörkret känns tryggt och skönt. Ingen oro finns just nu.

Jag kan nästan med ett leende tänka på de som vill försvåra mitt liv, de är som en kall jäkla lyktsolpe om vintern. Så länge du inte slickar på den så händer inget. Men väljer jag att gå i närstrid, räcka ut tungan för att se vad som händer, ja, då kommer jag att fastna. Å där får jag sedan sitta tills någon är barmhärtig nog att hjälpa mig loss. Dagens tanke nr1; slicka inte på lyktstolpar när det är minusgrader alt ge dig inte in i strider med tokiga människor för du kommer behöva mycket hjälp för att ta dig loss.

Hjälp är å andra sidan något som jag blivit bättre på att både be om och ta emot. Jag har ju aldrig varit så svag rent fysiskt som det senaste halvåret. Min sambo har inte haft det lätt. Mina barn har varit fantastiska. När min värld krympte för var dag har de hela tiden ändå funnits som en länk utåt. Nu har jag möjlighet att åtnjuta en tids frihet, givetvis med allsköns biverkningar men vad gör det när jag är smärtfri och kan röra mig. Att jag blir som en Michellingubbe i ansikte och över magen gör inget just nu, jag kan ju fungera, nästan som vanligt folk.

Vanligt folk, vad är det egentligen? Såna som jag, eller såna som du? Familjer som äter tacos på fredagen, fisk två gånger i veckan, byter sängkläder varannan vecka och tandborste för sällan? Jag tror jag föredrar ovanligt folk.

På tal om folk, så är ju det benämningen på mängd, hop eller skara. Å till Skara ska a min familj fara med det finaste av folk. En underbar familj på fyra personer som är lite nya för mig. Jonas bekanta eller släktingar... Det är drygt ett år sedan jag lärde känna dem... O vet ni vad, jag blev liksom förälskad i dem allihopa på en gång. Jösses så härligt det är med sådana personer.

Jag tror att Jonas kände ungefär samma sak inför min finaste Karro med familj, ögonblicks förälskelse. Hur kan det komma sig? Ni vet, att man bara känner att man hör i hop?Jag kan få den känslan inför hela familjer, tjejkompisar och kollegor. Nån gång har det hänt med en killkompis men det har sällan slutat bra, tyvärr. Med djur däremot har det sagt klick flera gånger.

Jag älskar djur, en av mina stora drömmar är att förutom katterna och hönsen, ha två fina getter. Jag vill inte ha dem till nåt särskilt, bara att titta på och busa med. Getter är himla sociala djur. Hästar däremot har vi lagt ner. Min dotter ville ju gärna ha en men nu har hon insett hur mycket tid det tar så nu har hon tänkt om.

Omtänk krävs det ibland i livet. Som lärare tvingas man var flexibel alá en gummisnodd. ÖTP =(övertröskelnpedagogik) sysslar vi med lite allt som oftast. Då behöver man vara lösningsfokuserad utan dess like. Är du inte det så äts du raskt upp av den klass som du skulle undervisa. Och uppäten vill man inte bli. Nej, huvaligen... Hemikring så handlar väl flexibiliteten mer om att parera barnens och sambons ex nycker... Inte alltid så kul men....det är då det gäller att hantera livet med den där mjuka värmen som jag uppbådat inom mig.

Somliga människor borde ta mig tusan få sig en uppsträckare för att de verkligen förtjänar det men.... att dela ut elakhet bara för att "jag anser mig ha rätten till det" är inte min grej. Sommliga människor behöver vi stryka medhårs... Och jag kan förstå bitterheten som bor i kroppen på en del. (jag kan heller inte låta bli att tycka synd om dem för bitterhet gör folk så himla osköna)

Just den här förståelsen för allt och alla är ganska jobbig att bära på. Ibland önskar jag att jag bara mötte upp en del personer och sa vad jag verkligen tycker och tänker, att jag använde mig av min roll i samhället,att jag tog fram mina befogenheter och plattar till. Kanske kommer det hända en dag.

En dag när bägaren rinner över... för det kommer den förmodligen att göra och är jag då inte väl förberedd så kanske jag sjunker lika lågt som min motsåndare och det är jävligt lågt, lägre än Glocalnet. Å ska personen i fråga klara sig ur den urladdningen så behöver hon förmodligen hjälp. DÅ räcker det inte med vilken Nisse som helst, inte ens Nisse på Manpower kommer kunna rädda upp det hela.

På tal om hela så har halva natten snart gått, kanske borde jag prova på att sova...n

Som en smäll i magen kommer längtan och saknaden efter mina barn. Det är alltid värst första kvällarna. Det som just i dag gör det hela lättare är att de har det och kommer att ha det så bra.

De ska semestra på Öland med sin pappa, bonusmamma och bonusbrorsor. Jag fick höra nåt som kändes så bra när vi satt och åt " den sista måltiden" i dag. Tyra berättade att hon längtat så efter sin pappa och att hon var så förväntansfull inför Ölandssemeatern. Elis höll med. Sånt gillar jag. Tänk så hemskt för de som måste lämna ifrån sig sina kids till den andra parten med vetskapen om att barnen inte vill.

Vid separationer kan ju alla möjliga situationer uppstå. En av de värre måste väl vara när den ena föräldern bildar pakt med barnen om att den andre är världens hemskaste person. Att ha ett sånt barn i sitt hem blir svårt. Spionkänsla och vetskap om att nästintill allt du säger och gör kommer hållas mot dig. Ingen mår bra av detta, inte föräldrarna men framförallt inte det stackars barnet. Detta är vanligt att mammor gör, det finns faktiskt ett namn för det, har glömt förkortningen bara... Ska kolla upp det igen.

Jag gör hellre som Pollack, väljer glädje och växer genom möten. Hur gör du?

Nu ska jag fortsätta odla min blocket mani...