Att få åka över till grannstaden för att låna mina barn under deras "pappavecka" känns lyxigt. Jag plockade upp mina sköningar vid tolvsnåret. Då Kimmo var med stod så klart en härlig promenad på programmet.

Vi begav oss mot Vrinneviskogen. En plats jag trodde mig känna väl. Så var det inte, vi kom aldrig på 5:an och hamnade totalfel. Tur att jag har telefonen och Runkeeper... En dryg timma senare och med trötta ben var vi duktigt hungriga.


Pizzalunch är smaskens speciellt i det bästa av sällskap. O vad mycket jag fått höra om pojkvännen, bad, campingliv och en massa annat. Jag blev så varm i hela kroppen och mjuk i själen när min som smög in sin hand i min och viskade "mamma, jag har saknat dig". Lycka!!!

När jag återlämnade guldklimparna fick jag både gott kaffe och trevlig pratstund med barnens pappa och hans sambo. De hade planerat åka till High Chaprall ( stavas det så?!) men det gick inte att få tag i nån stuga. Tält var inte aktuellt för pappan, inte efter en tältvecka på Öland och nu, nytvättat tält.

Vilken tur då att vi genom lite kontakter faktiskt kunde ordna så att han får låna den husbil vi brukar ha och som dessutom nu stod på vår gård.

Dubbeltur för mig i dag! Jag fick träffa barnen ännu en gång, nu när de hämtade husbilen. Trevligt också att hinna med ett glas rött med Linda.

Å så nåt annat... Sist jag träffade min faster Stina, hade hon mig sig en hel kartong med kläder från 70, 80- talet. Alldeles för små för mig men de passar min dotter. Bland annat fanns det en röd Adidasdress med prislappen kvar, föregångare till dagens så populära sparkdräkter. Himla cool, faktiskt. Å är man söt som socker, vilket Tyra är, så passar man i det mesta. Eller hur?

Hastighetsmänniska som jag är har jag svårt att ta det långsamt. Jag gör allt fort, lagar mat, bäddar, tvättar, diskar, torkar mig efter badet mm och det blir inte alltid helt bra. Speciellt inte när jag försöker göra tre saker samtidigt. OCH snabbt. I dag vaknade jag av att Pajsarkatten gnällde utanför sovrumsdörren. Han ville in och gos. Det var då jag insåg att jag mådde som efter ett bättre kalas. Dundrande huvudvärk och ont lite varstans i kroppen.

Bäst att lyssna lite på kroppen eftersom jag varken kalasat eller alkoliserat dagen innan. Förmodligen beror kroppens motstånd på fredagens och lördagens partajande samt båtturen i går. Det var allt lite blåsigt. Hunden var relativt nykissad av finaste så jag hade all tid i världen att bara vara och njuta av katt och hund. Med en kopp kaffe och två goda mackor i sängen startade dagen ändå väldigt bra. Efter en timma var jag på banan igen men bestämde mig för att i dag, minsann, ska jag allt vara lite långsam. En sak i taget och lugnt och stilla.

Nu har jag hunnit med en del hemmasysslor, vissa som inte måste göras i dag får vänta till i morron. Jag ska straxt bege mig in till stan för att möta upp min största storebror för gemensam lunch och förhoppningsvis en promenad runt Norrköpings vackra ström. Den killen är som en standup-komiker. Vet nog ingen som sprutar ur sig roligheter med precis rätt tajming. Min Jonas har ungefär samma känsla. Jösses vad jag kan skratta när jag är med honom. Ni vet, lite "ÖB-reklam humor". Lågt och billigt men det gillas av mig. Att ta det långsamt och att skratta mycket måste ju ändå vara två riktigt bra ingridienser i strävan mot ett friskare liv. Sen tillkommer bra väder, en underbar hund och massor av kärlek. Det enda som fattas mig nu är mina barn. Jag toklängtar, så där så att det nästan gör ont i magen. Men jag hoppas och tror att jag får ta en sväng in till dem i veckan för att ladda batterierna.

Efter en underbar lördag, med besök av fina vännerna Fredrik och Linda, behövs lite återhämtning. Var gör man det bättre än på sjön.

I dag är det lite molnigt men lagom ljumt i luften. Sjön suger och när lunchen i form av en "Allt i ett gryta" med pasta och lax intagits så slöt tröttheten till. Mysigt så det förslår att krypa ner med täcke under däcket och mysa. Kimmo gillar sjön massor och kom till ro han med.

Nu ska jag straxt fixa eftermiddagskaffe, ska bara lösa det ständigt återkommande problemet; jag behöver kissa!

Efter en underbar lördag, med besök av fina vännerna Fredrik och Linda, behövs lite återhämtning. Var gör man det bättre än på sjön.

I dag är det lite molnigt men lagom ljumt i luften. Sjön suger och när lunchen i form av en "Allt i ett gryta" med pasta och lax intagits så slöt tröttheten till. Mysigt så det förslår att krypa ner med täcke under däcket och mysa. Kimmo gillar sjön massor och kom till ro han med.

Nu ska jag straxt fixa eftermiddagskaffe, ska bara lösa det ständigt återkommande problemet; jag behöver kissa!

Fick en hej över tån i går. Det hela gör jäkligt ont och blir värre. Typiskt mig som vill ut i promenera....

Att vara svag, vad betyder det? Att man är svag för någon, liksom lite förälskad. Eller att man har svårt att stå emot påtryckningar? Att man lätt ger upp och låter sig övertalas mot sin vilja?

Är det fel att vara svag? Eller är svagheten egentligen en styrka. Betyder det att man kan sänka sin guard och släppa in. Jag vet inte. Ibland känner jag mig fysiskt svag, ibland är själen svag. Att vara krasslig och bli ompysslad är ju underbart. Att vara liten och svag och veta att man blir ompysslad och älskad för den man är, är gudomligt.

Jag avskyr egentligen att visa mig svag.  Vad nu svaghet är... Lika mycket tycker jag att det är skrämmande att se den jag sett som stark, bli svag... Det skrämmer mig när nån tappar "konceptet". Bullrande orolig blir jag då.

Jag hör till dem som alltid försöker ha en dörr öppen, flyktväg ni vet... Det är otroligt sällan jag smiter ifrån, vilket egentligen betyder att när jag väl flyr så är det nödvändigt. Fly kan man ju göra på så många olika sätt. Rent fysiskt märks det mer än i tanke och själ... Eller... jag flyr nog oftast i väg i tanken....

Jag har klarat så många möten, tillfällen och situationer genom att tänka mig bort nån annanstans. Förmodligen finns det många som skulle kategorisera mig som en konstig typ. Det bjuder jag på. Det som kan vara "farligt" är väl när lilla jag flyr mer än jag är närvarande. När livet är som ett rollspel, man är nån annan och spelar rollen så in i vassens bra. Så bra att alla andra inklusive jag själv går på det. Det är då som det liksom rullar på, inga konflikter, inga trassligheter. Det är då som det är som enklast att älska Mia. För det är då jag är nån annan och den personen är en ljummen medström.

Relationer och livet är inte enkelt och smidigt. Trodde du det så trodde du fel. Utan grundstötningar och konflikter kan man liksom inte utvecklas. Alla har rätt till sina känslor och åsikter. Jag blir så less på kommentarer som "kände du så så kände du fel...". Men vad då? Det jag känner är ju min ägodel. Det jag har i min ryggsäck formar mina känslor i stunden.

Sen kan jag inse att jag ibland dömer människor utifrån deras handlande för att jag tycker mig känna igen det. Kanske har någon gjort nåt mot mig och sen så är jag rädd att hamna där igen. Japp, jag är lite luddig i kväll jag vet. Många veckors sömnbrist, kroppsligt ont och lite annat trasslar till det.

I kväll är hjärnan på random, tankar kommer och går. Så får det vara ibland. I kväll kan jag också känna en viss stolthet över mig själv. Jag har iallafall börjat försöka sätta ord på det som är svårt. Jag är svår... Det vet jag...

Jag vill ju så väl, jag investerar så otroligt mycket tid och energi i att omhänderta... Jag har tagit hand om min mamma, min pappa som tom bodde hos mig ( o här hyllar jag mitt ex som orkade), jag har tagit mig an den finaste av töser (som gav mig så mycket och sorgen var så stor när jag fick släppa henne) och jag har pysslat om andra äldre släktingar,  jag vill helt enkelt rädda det som räddas kan. Det har jag efter mamma. Djur, barn eller andra människor... jag vill göra gott, jag vill fixa och laga. Jag har gjort mer än en lärare förväntas göra, med hembesök och kvällssamtal på annandagjul....

Jag vill att alla mår bra, är mätta, kan sova och har det bekvämt. Jag står så gärna tillbaka. Jag söker upp släktingar ooch gamla vänner.... Alla har så mycket för sig men om jag stöter på så kommer ingen ångra sig... Jag funderar... Är det min känsla av att saker och ting är på väg åt ett håll som är lite trassligt som gör mig sån... Ni vet, sån att jag kommer behöva inkassera mer än anat av mitt ex och hans sambo, av mina bröder och deras respektive av kollegor och vänner... Jag vet inte men inom mig finns en känsla...

Jag har hamnat i ett matlagningsflow. Vet inte varför? Kanske för att få ensamtiden att gå, för att utvecklas, för att det är stimulerande, för att det är gott eller för att den jag lagar till verkligen visar sin uppskattning.

Jag gillar bra råvaror, färska varianter. Jag gläds åt vitlöken från trädgårdslandet, brännässlorna runt ladugården, den taniga dillen i drivhuset.... Men det finns två saker jag absolut inte klarar mig utan; havssalt och basilika!!!!

Glada vovven väckte mig med blöta pussar. Jag måste erkänna att jag blev glad men föredrar sambons lite mindre våta pu ssar på min kind när det är dags att gå upp.I dag är kroppen trög. Inflammationsont blandat med träningsvärk och överansträngning. Inte kul! Jag är otroligt seg i starten i dag. Dessutom står en massa tråk på listan. Städa, handla, lämna tillbaka saker som jag köpt som gått sönder... finns inget mer tråkigt. Fast det är lite som med motion, det är skönt när det är gjort. Precis som morgonpromenaden, motigt i början med härligt sen.

I dag kommer det bli en strålande solig och hysteriskt varm dag. Härligt för alla vid havet, sjön eller i solstolen. Jag gläds för mina barns skull. De har det förmodligen gudomligt bra på Öland. De får njuta av sommaren när det är som bäst. Skapar minnen och fyller på energi inför det kommande året. Att jag sen längtar mig blå efter dem är en annan sak. Det gör lite ont i hjärtat. Jag vill heller inte ringa eller messa dem och på så vis störa deras lunk. Det kan ju inte vara roligt att höra att mamma längtar när de själva har det så bra att mamma är lika avlägsen som en alien. Jag får istället fokusera på min nya "bebis". Vår fina vovve.