Naproxenet har helt slagit ut min mage. Jag måste gå på toa minst en gång i timmen. Är typ livrädd när jag går ner i källaren. Funderade på att ta en kniv med mig men skulle nog inte våga använda den. Har ingen kavel, den skulle annars varit perfekt. Jag hittade en sån där klädstång på 60 cm som jag tar med mig.

Hoppas jag slipper använda den.

Att vara hemma när de rev badrummet var ingen hit. Vilken jäkla ljudnivå. Speciellt när klinkergolvet bilades upp. Turligt nog verkade inte hundarna störts så mycket. Jag har nu hittat vägen till både toalett och dusch. Men suschalangen läcker och det är stopp i det avloppet. Alltså detta hus och jag är ju helt galet otursförföljda.

Som krydda på moset så slog min IBS-mage till i natt. Många turer ner i källaren blev det. Jag är helt slut nu. Darrig och yrslig. Skulle behöva sova lite men ryggen pallar inte sängläge. Lyckades faktiskt somna sittande en liten stund på morgonkvisten.

Nu väntar jag bara att killarna ska komma med avfuktaren. Det är en vidrig lukt från badrummet. Våt betong blandat med spackel. Måste ändå berömma den polska killen som jobbade där inne. Det var varmt som satan pga bygglampan. Han kämpade på så svetten rann.

Ja, livet är väl inte på topp just nu. Men jag tänker att det bara kan bli bättre.

Jag tror jag slumrade till i sängen vid 22:30. Vet att jag var uppe vid exakt 00. Slumrade nog till lite efter det vid 01 vaknade jag. Skulderbladet värkte som fasiken. Det strålar nervsmärta ner i armen och fingertopparna känns så konstiga. Alldeles för tidigt att ta nån mer värktablett dessutom

Under ett par timmar har jag försökt hitta en sovställning men det var omöjligt. Det enda som hjälpte något lite var att sitta upp. Strax efter 03 gav jag upp.

Jag valde att sätta på en kopp té och därefter slå mig ner i soffan. Så himla drygt. Jag brukar älska tidiga morgnar när jag jobbar men så finns det på något vis ett syfte. Jag hoppas verkligen att jag kan få adekvat hjälp i dag. Och jag hoppas verkligen att jag kommer klara redan dit och hem. Höll ju på att svimma i kön på Coop i går.

Hoppet är det sista som överger människan.

Jag tänker mycket på min mamma och pappa som blev så sjuka så tidigt. De var, precis som jag, ensamstående och blev så beroende av andra. Mamma hade sin syster som hjälpte henne mycket och jag gjorde också så gott jag kunde. Pappa hade egentligen inte hjälp av någon annan än mig. Det var en tuff tid att ha två ganska små barn, jobba heltid, ta hand om hus och hem och så honom förstås. Men det gick, jag själv var ju ung och frisk.

Jag kan minnas hur deras värld krympte allt mer ju sjukare de blev. Till slut handlade det om att rullbordet brevid sängen stod tillräckligt nära för att de skulle nå vattenglaset och lypsylet. Eller för mammas del, den lilla tupén med kaviar. Hon blev alltid sugen på kaviar när hon var på sjukhuset.

I natt lyckades jag få 3-4 timmars sömn vilket var så otroligt välbehövligt. Jag har nog ändå varit uppe en handfull gånger. Freja blir så irriterad på mig. Hon vill att jag ligger still så att hon får vara lilla skeden under täcket. Kimmo blir bara glad att få sällskap. Han har ju själv börjat nattvandra och sover istället djupt på dagen.

Jag var superstel och varje steg smärtade fruktansvärt när jag gick upp i morse. Det gjorde tom ont att både andas in och ut. Just därför blev det bara en sväng runt hörnet för en morgonkiss för hundarna.

När jag kom tillbaka in var kaffet klart. Jag har ?slarvat? med kaffedrickandet sista veckorna. Det smakade ljuvligt men jag reagerade starkt på koffeinet. Blev helt skakig. Efter ett avsnitt av Örnen tog jag mig i kragen. Soporna måste ut. En påse stod redan på balkongen sen några dagar. Äckligt kanske du tycker men alla dessa små måste tar kraft. Att tömma diskmaskinen tog typ 10 minuter i går. Nu är iallafall alperna borta och det känns bra. Därefter blev det lite vila. Det gäller ju att hushålla med resurserna.

Hundarna har ju bara fått yttepytte promenader sista tiden. En i taget. Men i dag gav jag mig tusan på att ta mig till trädgårdsföreningen. Med båda samtidigt. Jag är ju rädd att inte ha kraften att hålla emot om vi får ett dåligt hundmöte. Då kom jag på att om jag tar midjeväskan och trär på handtagen där så har jag ju en extra säkerhet. Sagt och gjort och ut kom vi.

O så glada de blev. Vi gick inte fort och det ville de inte heller. De vill nosa, gräva o h äta gräs. Luften var så ljuvlig och sval och Kimmo mådde riktigt bra, hög svans och stuns i stegen.

Ännu är det förvånansvärt grönt och fint. Vi såg massor av hundar men kunde lätt vända eller vila av åt ett annat håll.

Vassen visade dock att den passerat bäst före datum.

Någon som vet vad det här är för träd? Jag måste nog ladda ner en sån där plant-app.

Även den här växten gav mig frågetecken.

En vacker och perfekt gul ros fanns kvar i roslunden.

Nu tror jag att det får bli en kopp te, rött och utan koffein, och kanske en macka. Jag hoppas på att kunna ta ännu en skön promenad om några timmar.

Jag önskar er en fin söndag.

Nu är det snart 10 dagar sen jag sov mer än 40 min i streck. Så mattande. Jag har nog aldrig haft så här ont konstant. Ingen paus, ingen vila. Inte ens förlossningarna kan mäta sig mot detta. Jag har senaste veckan varit 3 ggr på akuten. Det enda de egentligen gör är att dundra i muskelavslappnande och stark smärt lindring. Senaste gången var jag kvar ett dygn.

Min oro över hundarna löste sig i och med att en fin vän tog ledigt från jobbet och kom och bodde med dem. Så tacksam för det.

Det enda man hittat är en kalciumbrist i blodet. Det ska följas upp på Vc. Kaliumbrist har jag hört talas om men inte kalcium.

Så man tryckte i mig så mycket skit blev jag ändå duktigt övervakad. Jag har fortfarande märken över hela bröstet av klisterlapparna från elektroderna.

Jag har vandrat ganska mycket även i natt, mellan säng, soffa och badkar. Jag har till och med även försökt sova på spikmattan. Inget har egentligen fungerat.

Nu ska bara ta en stund med kaffet och fortsätta se en serie. Jag hittade ännu en dansk, Örnen, som jag kanske sett men inte minns mycket av. Perfekt för då får jag lite annat att tänka på.

Jag hoppas ni har en bättre dag än jag.

Jag brukar vila mig i tanken att allt löser sig. Jag brukar också hålla min kropp ganska högt. Jag har ju lyckats bära två fina barn under mitt bröst, orkat med jobb, sköta om föräldrar, anhöriga, jobbat heltid och allt annat som hör livet till. Ni som har varit med på min livsresa vet att jag tampats med så mycket mer. Ångest, oro, utsatthet, sömnstörningar och så den långa vägen mot EDS och fibromyalgi. Sen cirka fem år tillbaka har jag ändå hittat balansen mellan jobb, fritid, träning, roligheter och sömn. För mig är måttstocken att om jag fixar jobb 100 % ochhundarna så är jag nöjd. Jag gör lätt avkall på kompisträffar, AW, dejter, middagar, utflykter med mera bara de två första fungerar. Nu gör det inte riktigt det. Diskbråck, knäskål ur led, inflammation i tumme, stel bröstryggen mm gör mig besviken.

Var hos kiropraktorn i går. Han lovade att han kan hjälpa mig. Men då måste vi ses två gånger i veckan i minst ett halvår. Hmmm, 500 pix per gång ja då landar vi runt 25000. Jösses. Ska det kosta mig så mycket att bli bra. Eller bättre? Vart tog sjukvården vägen. Hur kan n kiropraktor göra mig bättre än sjukvården? Ja, jag fattar varför men inte varför inte det ska kunna få under samma typ av vård. 200 spänn per besök o sen frikort. Nej, då får det bli mer piller och en kostnad på drygt 2000 per år. Lika galet som att hörapparat är gratis men inte glasögon. Varför är ett sinne viktigare än det andra?

Hur som helst har jag ägnat en stund åt att vara väldigt arg på att jag inte har den energi, kraft och ork som många av mina jämnåriga har. Fast det är inget framgångskoncept. Negativa tankar skapar negativa känslor. Jag ska nu anstränga mig och försöka vända tänket och då kanske kroppen hakat på efte en stund.

Nu är det snart två veckor sedan jag började jobba efter semestern. Skönt att vara tillbaka till rutinerna även om mitt diskbråck väljer att bråka och matta mig emellanåt. På jobbet är det mycket som händer. Den stora renoveringen är i full gång vilket gör arbetsmiljön svår. Oljud från alla möjliga maskiner hörs till och från, oftast till, lite här och där i huset. I förrgår asfalterades det dessutom utanför fönstrena så det luktade tjära överallt. Den tryckande hettan och en underdimensionerad ventillation bidrar även den till trötthet och huvuvdvärk. Något som däremot känns toppen är alla våra nya kollegor. Energin, den positiva stämningen och arbetsglädjen som de flesta uppvisar är fantastisk. Det här kan bli ett glimrande arbetsår. 

Bilden ovan är från en av våra sju planeringsdagars gemensamma fikastunder. Varje dag hade ett tema allt ifrån hälsofika och chokladfika till knytisfika. Väldigt uppskattat och då fick vi en halvtimmas gemensam tid att lära känna nya kollegor men även höra hur våra "gamla" kollegor haft det sedan sist. 

På hemmafronten är det sig relativt likt. Värmen slår hårt mot storhunden och både han och jag har svårt att sova på nätterna. Jag förlägger promenaderna till tidig morgon eller senare kväll. Däremellan blir det mest en snabbsväng för att kissa. 

Som tur är har trädgårdsföreningen ett par fontäner som vi helt självsvådligt plaskar runt i. Ja, Kimmo iallafall. Freja och jag avstår att blöta ner oss. Dagarna innan semestern tog slut låg mycket fokus för min del att umgås med barnen men även gamla och nya bekantskaper. Och hur umgås man som bäst om inte över en god måltid!?!

Pizza på Mocca Deli med sonen. 

Räkmacka med Tyra. 

Kräft- och räksallad på Mocca Deli i trevligt sällskap. 

Jag har bara ätit sill och potatis en gång den här sommaren och jösses så gott det var. 

Bästa lunchen i sommarvärmen har nog ändå den här varit. Turkisk yoghurt, granuola och färska hallon. Hallonen visade sig vara värsta lyxmaten då de kostade nästan 1 kr styck. Jag unnade mig ändå det men framöver nu så blir det nog den frysta varianten. 

Redan nu märks det att det är mörkare på morgonen och kvällen, rosorna är nästan överblommade vilket vittnar om att vi går raskt mot hösten. Bitterljuvt men jag ser fram emot nästa årstid. Jag är så trött på värmen och längtar verkligen efter att dra på mig en stickad tröja och ett par jeans. Det ska bli så mysigt att fylla lägenheten med tända ljus och bara krypa i hop under en filt. Mörkret blir heller inte så påtagligt besvärande när man bor mitt i stan, det är ju alltid gatubelysning på. 

I helgen ska jag ta en sväng till IKANO-huset. Jag behöver handla hem lite småsaker från IKEA men även från några andra butiker som huserar där. Det är även dags att laga nya matlådor så ett par storkok kommer det att bli. På lördag blir det även en sväng ut på stan och prova på en, för mig, ny restaurang. Det kommer bli så mysigt. 

Hoppas ni får en bra fredag och ha nu en härlig helg. 

Under torsdagen lekte jag turist i min egen stad tillsammans med en god vän. Hon hade önskat rundvandring både på slottet och i domkyrkan. Det passade mig jättebra då jag själv inte gått någon guidad tur på någon av platserna. Jag hade även tänkt mig en tur i trädgårdsföreningen och kanske en sväng ner till Stångån men det hann vi faktiskt inte med. 

Vi började med att besöka slottet och lyssna till dess historia. Som den SO-lärare jag är samt att jag älskar tiden 1300 till 1700-talet var det inte så mycket nytt jag lärde mig. Det som ändå var intressant var att få reda på varför man anlade slottet som från början var en biskopsgård. I begynnelsen var det bara som ett litet smalt stenhus vilket senare kom att byggas till, ut och upp. 

Svindlande känsla att titta ner i brunnen. Här håller vattnet en ständig temperatur på 8 grader. Förr fick man tydligen smaka på vattnet när man gick rundvandringen. På senare tid upptäckte man att det innehöll för mycket tungmetaller därför fick provsmakningen upphöra. 

Här har man gestaltat en scen mellan Biskop Brask och Gustav Vasa. Jag gissar att de flesta av er känner till den berömda brasklappen, "Härtill är jag nödd och tvungen". Maten som var uppdukad kände jag igen från ett avsnitt av Historieätarna. Den såg ganska smaklös ut och det stämmer säkert för på 1500-talet var utbudet av kryddor tämligen begränsat. 

Vår lunch smakade desto bättre. Jag valde, som i princip alltid, kräft- och räksallad.  Mocca Deli har verkligen blivit min favoritrestaurang. Här är det både prisvärt och ett gott utbud av sallader, pizzor och pastarätter. Efter lunchen tog vi en sväng hem till mig för fika. Jag passade även  på att gå en snabb sväng med hundarna. 

Denna mysiga lilla gränd var medeltidens Storgata. Här kan man verkligen känns historiens vingslag. Visst är det även lite medelhavskänsla över den. Jag måste säga att Linköping ständigt överraskar på ett positivt sätt. Fortfarande är jag så ny i staden att jag har turismglasögonen på mig. I Norrköping hade jag blivit hemmablid och såg liksom inte skogen för alla träd. 

Vid tretiden hade det blivit dags för domkyrkan. Den tog 300 år att färdigställa. Mycket beroende på pesten som fick bygget att avstanna i cirka 50 år och tider av ekonomiska svårigheter.  Jag kan inte låta bli att imponeras och fängslas av byggnader från medeltiden. De är så vackert utsmyckade, detaljrika  och allt gjordes utan moderna maskiner och redskap. 

Titta på dessa valv i taken. Helt magiskt. 

Detta är ett modernare och nutida konstverk. Notera ansiktet i mitten av fönstret. Det är Lisa Bauer som är konstnärinnan bakom. Notera Marias ansikte. Runt det finns 93 etsade blommor som alla på något sätt är kopplade till Jesus moder. Det tog 10 år för konstverket att färdigställas från första skiss till det kom på plats. Någonstans i etsningen finns en nyckelpiga gömd, jag hittade den inte. 

Titta på prediksstolen! Den är gjord av norrköpingsbon Nils Österbom (1702-1776). Den är snidad i hårt lövträd och furu. Predikstolen har motiv från bibeln, givetvis. Den var glimrande detaljrik och ju mer man tittade på desto mer fanns att upptäcka. 

Jag missade att ta en egen bild på Livets träd så den här är lånad från Tripadvisor. Inte bästa skärpan heller men den här är väl värd ett besök. Det är konstnären Carl Gustav Jahnsson som designat den. På 1980-talet vann hann en tävling genom att utforma ett silverträd som symboliserar livets träd. I det hänger andens nio frukter. Trädet har även 153 silverblad som berättar för oss att det tillhör jordens alla olika folk. Nu finns det säkert mer än 153 folk men det är tanken och symboliken som räknas. Konstnären avled innan konstverket var klart så det färdigställdes av silversmeden Jan Ostwald och arkitekten Torbjörn Vogt. På vardera sida om trädet finns två "floder" där man kan tända ljus. Guiden berättade att det går åt ca 100 000 ljus varje år. Det är mycket populärt både bland turister och boende på orten att gå in i kyrkan en stund för att tända ljus och meditera. 

Biskopen Martin  Lönnebo har gjort mycket för den svenska kyrkan. Han har även introducerat armbandet frälsarkransen. Ett armband jag själv har, det fick jag av barnens farmor när jag fyllde 40. Den skapades 1996 och består av 18 pärlor med olika betydlser. 

Den stora, guldiga pärlan är den så kallade Guds pärlan. Om man vill kan man gå en frälsarkransvandring på egen hand i kyrkan. Där  har det tagits upp små montrar i kyrkans golv där en större modell finns för varje pärla och där står också skrivet bibelord. Tanken är att man ska kunna vandra runt och meditera eller be om man så vill. 

I dag blev det mycket fakta och historia i bloggen. Jag hade en supertrevlig och lärorik dag. Nu har jag som målsättning att gå stadsvandringen som man genomför ett par gånger i månaden. 

Fredag i dag och då blir det en Tyraträff igen. På schemat står en luggklippning och sillunch. När jag vaknade vid femtiden så var det så svalt och skönt ute, bara 9 grader. Dessvärre är det strålande sol och molfritt. Gissningsvis kan det bli en supervarm dag igen. Om vi har lite tur innebär nattens låga temperatur att vi ändå kommer hålla oss under 23 grader trots allt. Kimmo var dock helnöjd på morgonpromenaden. Han är så mycket bättre nu. I dag gick han med lätta steg och han var glad och pigg. Jag vet att man säger att hundar inte kan le men mungiporna går ändå uppåt på honom när omständigheterna är de rätta och blicken är öppen och kärleksfull. Som matte känner man sina pälsklingar väl och jag läser lätt av hur läget är. 

Nu önskar jag er alla en finfin dag.