Känner mig lite fundersam och reflekterande i kväll. Det kan bero på att semestern går mot sitt slut. Själen vill hjälpa det mentala att göra nån summering. Räkna ut och kontrollera balansen på känslokontot. Jag har blivit ganska duktig på det här, att analysera mig själv och andra. Jag hör ju till den, numera, ganska stora skara som gått i terapi till och från. Det läter mäktigt men det handlar nog mera om kuratorsträffar i samband med stora livsförändringar. Först när mamma dog, sen för tio år sedan då maken hittat en annan och pappa dog i samma veva och sen för ett par år sedan när jag lyckats matta min själ alldeles på egen hand. 

Jag har fått bra verktyg för förändring, nya sätt att se på saker och ting men framförallt att förstå de människor som jag har omkring mig. Tyvärr hör jag till den sorts människa som inte kan stoppa de vassa, verbala pilarna utan de går rätt in i mitt hjärta och gör sår. På riktigt. Som ett exempel kan jag nämna när jag var kanske 16, 17 år. Vi grälade där hemma, förmodligen över pengar, bristen på mat och en telefon som stängts av pga obetald räkning. Min pappa sa då att "du finns ju bara för att din mamma tjatade så mycket". Japp, den visste var den tog. 30 år senare gör det fortfarande ont. Även om jag vet att min far högst frivilligt ingick i knullandet. Dessa ord har troligtvis varit en starkt bidragande orsak till mitt "duktig flicka-syndrom". Man får väl ändå ge min far att han gav mycket stoff till kuratorn att bläddra i. 

En annan sida av mig är att jag aldrig ska be om något, aldrig kräva min rätt eller uppskattning. När jag är värd det kommer den ändå komma. Jorå, jag är uppenbarligen inte värd det speciellt ofta. En-i-mängden-behandling och ändå känslan av att jag ska vara tacksam. Jag ställer väldigt sällan krav, vare sig privat eller vad det gäller jobbet. Jag går liksom runt och tänker "när jag verkligen förtjänar det kommer jag bli behandlad som jag önskar". Den tanken/känslan har verkligen bränt ut både mig och många andra. 

Ingen annan än du själv kan göra dig lycklig men jag vill ändå flika in, det finns många andra som hjälper till att göra dig olycklig. Knasigt, jag vet. Då kommer nästa jobb, att bli oigenomtränglig för de som inte vill eller har förmågan att göra dig lycklig. Måste man ens vara lycklig? Räcker det inte med nöjd, eller bara inte olycklig?

Jag närmar mig 50-års strecket och tycker ändå att jag varit med om en del. Då är det sjukt frustrerande att inte kunna lösa de konstiga hinder som dyker upp. Hela mitt liv verkar rörigt, oavslappnat och till stor del geggigt. Jag tror det blir det när gränserna är otydliga, förväntningarna blurriga och hemligheterna alldeles för många. Jag är en person som behöver tydliga ramar och väldigt många kramar. Jag har genom åren fått lära mig att kompromissa och tydligt kommunicera mina behov. Så sorgligt när det inte bemöts på ett respektfullt sätt. DÅ tappar jag det och vet inte riktigt hur det ska kunna bli bra igen. 

Ännu ett depp-inlägg tänker du? Jamen kanske. Eller så är det bara en reflektion äver mitt liv, Att jag vet vad jag vill, att jag sätter ord på mina känslor och hur jag vill att man visar mig repekt. Att säga "jag hör vad du säger och respekterar det" är inte värt så mycket för det är samma sak som "jag hör dig men...". Att visa repsekt är att lyssna och försöka gå till mötes. 

Nu är et kväller och jag har hyrt En del av mitt hjärta. Jag ser fram emot att se den filmen. 

Go natt på er!