God morgon!

I går återkom sommaren och jag fick ännu en gång chansen att följa med ut på sjön. Sankt Annas skärgård är mer havet än sjön. Det är ett innanhav med bräckt vatten. Många saknar saltet i vattnet men jag tycker det är perfekt. Salt är ju sinnessjukt uttorkande. 

Då storhunden skulle följa med Elis till landet så fick litenfisen följa med mig. En utflykt som var väldigt mattnade då den innehöll både bilåkande en dryg timme innan vi kom fram till Kalvholmen men också båtfärd och lösspringande på en liten ö. 

När vi kom fram till Kalvholmen var det hett och fuktigt. Efter kanske tre minuter slog blodtrycksfallet till. Jag höll på att svimma och fick lägga mig i en slänt i skydd av en tall. Det tog mig i princip hela dagen att återhämta mig. Ibland blir det så här men nu var det nog flera år sedan sist. 

Liten som på något sätt visade att hon blivit vuxen, lugnare och tryggare. Jag kunde ha henne lös och hon drog inte en enda gång i väg på egen upptäcksfärd eller för att jaga något. Jag var mera avslappnad än jag någonsin varit när jag haft med henne ut. Själv höll jag mig i skuggan hela dagen då jag var ur form. 

Havet, himlen, naturen. Sverige är bra vackert och en del av vårt lands storhet är dess variation av naturtyper. 

Kimmo fick också bada fast i Järnlunden. Jag fick lite uppdateringar under dagen om hur han hade det. 

En slagen stjärna. Så trött hon var när vi åkte hemåt. Det var väldigt varmt och därför valde hon att lägga sig på golvet. I vanliga fall brukar hon vilja sitta i min famn när vi åker bil. Jag har hundbur och bälte åt henne att variera emellan men just i går blev det golvet. 

Ett flygplansstreck! Det är en ganska ovanlig syn nu för tiden. Det är också väldigt mycket tystare ute. Allt detta är så klart efterverkningar av pandemin. Bra för miljön, givetvis. 

Avslutningsvis ett litet klipp på Freja när hon jagar vågor. Ett evighetsarbete...

Nu önskar jag er en skön söndag.