Varje år, precis i dag, brukar jag skriva ett inlägg. Det handlar alltid om samma sak.tjatigt kanske nån tycker men för mig är det nödvändigt. En verbal process som måste sättas på pränt. En bearbetning.

Nu är det 13 år sedan jag och min bror vakade vid mammas sida. På kvällen byttes vi av av moster. Sedan hann vi aldrig tillbaka. Min mamma dog, bara 60 år gammal. De senaste 20 åren hade varit kantade av sjukdom och otroligt skadade lungor. Jag var 10 år när hon insjuknade första gången.

Jag har skapat ett liv utan mamma. Inte för att jag vill utan för att jag är tvungen. Det gör inte längre lika ont men jag saknar henne ofta. Varje dag finns det saker jag vill säga, berätta, fråga om eller bara ventilera. Hon fattas mig så otroligt mycket. Ibland blir jag arg men oftast bara väldigt ledsen.

Min mamma blev sjuk så tidigt att jag aldrig fick någon bra mamma/dotter relation. Mina barn fick inte ha sin mormor kvar. Jag fick inte chansen att dela alla mina stora stunder med henne eller se hennes ögon lysa av stolthet över sina underbara barnbarn. Det gör jätteont. Hon hade älskat att Tyra går i hennes fotspår, att Elis gör sina egna val och förmodligen ojat sig över mig och mina pälsklingar.

Nu är jag på inget vis ensam. Jag har turen som har andra vackra människor omkring mig som hjälper till att fylla hålet. Personer som älskar mig och som tycker väldigt mycket om mina barn. Men det är tomt. Det känns ofta fattigt men framförallt är jag ledsen över att hennes liv blev så kort. Kort och till stor del väldigt tufft och kämpigt. Hon var värd mer. Hon förtjänade bättre.

Mina sista ord; "Go natt mamma!" Blev på något orättvist sätt ett farväl för alltid. Som ett "vila i frid" utan att jag ens visste om det.

Så denna Elisabethdag gör jag som så många år innan. Tänder ljus och plockar fram mina finaste minnen av den mamma jag fick ha alldeles för kort tid.