Då siktas landningsbanan och det är dags att lyfta nosen och låta resten ta mark. Nu är det dags att ta nya tag i en ny termin med mina älskade elever, fina kollegor och många nya möten. Jag vet vart vi är på väg, vilket målet är, har en viss aning om hur vi ska göra för att nå dit men behöver nog anlita GPSen en del.

I dag har jag känt en knasig rastlöshet, oro i kropp och själ. Ångesten har kommit som en självklar medarbetare. Å jag vet precis varför. Jag kan inte för mitt liv få i hop hur jag ska kunna sköta mitt jobb, mina barn, mitt hem, mina djur och sen se till att min faster har den bästa av vård. 

Att ta hand om en sjuk anhörig är som att bygga ett hus. Man måste övervaka och ha full koll precis hela tiden. Som exempel. I torsdags fick jag meddelande på min svarare från sköterskan på boendet; Jag behövde hämta ny medicin  så att de hade till veckan. Ok, under lördagen var jag på apoteket. Nej, jag får inte hämta ut något, det var för tidigt, jag får inte ut ngt förrän om 2 veckor.  Medicin hade ju hämtats ut under torsdagen. Vad händer!!!! Vart går det fel!!! Tredje gången det tokar till sig med medicinerna. En Lex Maria hänger snart i luften... eller, det är ju när de anmäler sig själva...o det lär väl inte hända...

Hur som, alla dessa av och på, göra och inte göra. Krav från det ena och andra hållet. Jag vill just nu inte jobba, jag vill bara göras fri från hela mitt vanliga liv för att ta hand om min kära faster. Det är så liten tid kvar. Å den tid som finns kvar, då vill jag vara varje stund med henne. 

Men, som det är sen gammalt, så tar familjen i Sverige inte hand om de sina. Vi lejer bort det, till boenden och hemtjänst. För det gangnar på nåt jäkla sjukt sätt alla bäst... Fy faan, fy faan för att behöva bli gammal och sjuk i det här landet. Det är skämskudde utan dess like. Kvinnor med småbarn, lämnar sina barn på dagis så att jag ska slippa ta hand om min faster och istället tar jag hand om nåns barn... Ja, ni ser det sjuka....

Det här tankehjulet tar liksom inte slut i kväll, jag hoppas propavan kan strypa tankefödet så jag kan vakna utsövd i morgon. Å då ska jag jobba, och som den sambandscentral jag numera är har jag roddat så att kusin K tar måndag, jag tisdag, kusin G tar onsdag och sentar ev släkting D torsdag.... Sveriges omsorg i ett nötskal... Med skämskudde...