Det här jag gör, om o omigen. Det är mitt val. Det jag vill och önskar. Somliga kallar det kontrollbehov, andra bekräftelsetörst. Själv kallar jag det kärlek.

Mitt hjärta är stort. Ganska enormt faktiskt. Här finns plats för barn, pojkvän, bröder, systrar, kusiner, elever, hundar, katter, fastrar o mostrar mfl i en salig röra.

När någon behöver mig, ja då finns jag där. Villkorslöst. Det har jag efter mamma. På senare år har jag insett att jag inte alltid fixar allt själv.

Då kom nästa magiska upptäckt. Jag kan be om hjälp. Å vips så var storebror där som ett stort, tryggt och isolerande täcke. Tack snälla för att jag slipper möta alla fasor själv.

Jag vill rädda, fixa och laga allt och alla. Tyvärr funkar det inte så. Somligt är för trasigt. Men det skiter jag i. Trasigt eller ej. Jag kommer finnas där. För sen, en dag...

...då är det dags att vandra över regnbågsbron. Och när tiden är inne kommer jag krama om, vinka av och följa med blicken. Hela vägen. Ända fram.

Och sen kommer min själ vara stärkt av tanken att jag följde med på vägen hem. Sånt ger mig styrka, får mig att växa. Jag har gjort det förr.

Å i taket lyser stjärnorna....