Oj så arg jag var i går kväll. Egentligen hade det nog startat innan men det var först när sysslor och liknande var gjorda som tiden till eftertanke och reflektion kom.

Det arga i mig blev inte mindre av att bilen var död i morse. Jag måste ha glömt lyset på... Så det blev till att skynda upp för att hämta min cykelnyckel som visade sig sitta på min dotters nyckelknippa. Och dotterna med nycklar är hemma hos sin pappa...Sådärja, ilska i kubik. Turligt nog stod hennes egen cykel olåst på gården. Så jag hann i god till jobbet. Det där med den olåsta cykeln får jag ta upp senare med dottern. 

När jag kom till jobbet, lite som ett argt bi, möttes jag en av de underbara kollegor jag faktiskt har. De allra flesta är fantastiska och det är där mitt fokus måste ligga annars kommer jag aldrig orka med den här terminen. 

Efter det eländiga lärarlyftet (där 30% av lärarna premeras med ett rejält lönepåslag) har många sagt upp sig och byter skola och/eller kommun. Tydligen var det ett inslag på Östnytt i går om hur oansvariga "vi lärare" är som överger eleverna under pågående termin. Ännu en argchock när min kollega berättade detta. Själv missade jag det nyhetsinslaget i går. 

Lärarna måste vara enda yrkesgruppen som ska be om ursäkt för att vi vill ha rättvis lön, som förväntas planera in graviditeter och föräldraledigheter till loven, vi ska ställa upp på kvällar med utvecklingssamtal så föräldrarna slipper gå från arbetet (men besikta bilen på dagtid funkar fint, säger en hel del om deras prioriteringar), vi idkar ständig välgörenhet genom att ta med saker hemifrån så att skoldagen ska bli mysigare och trevligare för eleverna. Sitter seriöst och funderar över om jag inte borde skriva en insändare med fokus på hur vi lärare ser och upplever vår situation. 

Hade politikerna varit klokare hade de redan tidigare sett till att vi fått en rättvis och rimlig lön och ett generellt lönepåslag. Det kan inte vara vettigt att en lärare som jobbat i nästan 20 år har mindre än 30 000 i månaden. Tacka vet jag förr i tiden då skolan var statlig och då lärarna skulle ha samma lön som riksdagsledamöterna. Då hade stolthet för yrket genomsyrat oss eftersom landet visar att vi är viktiga och behövs, och kanske hade vi fått mer respekt från föräldrarna. 

I nuläget är inställningen ofta "hur svårt kan det vara att vara lärare, alla har ju gått i skolan och lärt sig räkna och läsa". Jag har varit sjuk många gånger men tror inte att jag kan jobba som läkare för det.