Kan vara att i slitande situation låta bli att skrika "Meh, är du helt jävla dum i huvudet?" Eller "va faan, minns du inget alls, är du lobotomerad", eller ännu värre, när det går till direkta personangrepp "jag är så jävla trött på alla dina ursäkter för dina sena ankomster att jag vill spontankräks på dig å ändå kommer du undan med det då du är hovets nyaste gunstling".

Ja, jag kan villigt erkänna att jag tappar greppet. Helt o totalt. Jag ger upp. Mitt stela leende och låtsasskratt har fastnat. Jag vill inte mer. 19 år senare har det eldfängda och det tragiska ätit upp min lust. När fru justitias vågskål manipulerats å det grövsta och jag inser att chansen till rättvisa är obefintlig, ja...då ger jag upp.

När alla jag håller av flyr, räddar sig själva och jag blir ensam kvar. Hur ska jag då orka att tampas med Draken. Eller närmare bestämt drakarna, de som kommer i form av de magiska tretalet. Det trehövdade monstret.

Så här ett steg tillbaka undrar jag varför det bara är jag som ser det (fast seriöst så är det inte så. En oberoende marknadsundersökning visar att 11 av 16 går på min linje) Måste vara gött att ha noll insikt i hur oomtyckt man är. Men somliga går över lik, sparkar neråt o slickar uppåt.

Jag måste lära mig att säga nej. Senaste i dag blev jag duktigt trampad på men... i personalbristtidens era så tänker jag nu trampa ner, säga nej när jag vill o ja när det känns ok.

Jag är i kväll sååå trött på all skit jag fått svälja o alla gånger jag fått rädda nån annans skinn. O så är jag jäkligt besviken när kungen av riket viker sig då den stridande riddarens käft glappar för stort.

Ja, i kväll är jag arg. Mest på mig själv som tagit så mkt skit. Fast ändå lite glad. För nu drar jag i bromsen...