Så här i årets sista skälvande minuter är det dags att göra bokslut. Summera gott och ont. Ägna mig lite åt självransakning och reflektion.

Året startade fint. Nyårsfirande i Skärblacka med både god mat och dryck. Ute var det kallt och raketerna lyste verkligen upp och förgyllde kvällen. Om jag minns rätt så var det faktiskt lite snö ute.

Januari var också månaden då jag bestämde mig för att adoptera en liten vovve via HundarUtanHem. Borta på Irland  finns tusentals med hundar som överges. Där har de som tradition att man ger ort en hundvalp i julklapp, varje jul... Och för att slippa att ha massor av hundar efter några år så släpper man bara ut förra årets valp vind för våg. Jag fastnade egentligen för en svart taxhona men det slutade med en liten terrierblandis. Bonnie Bus.

I februarit kom hon. Jag minns att det var lika mycket väntan och förväntan som inför att barnen skulle komma. Torsdagen då hon skulle komma var bara en ända lång väntan. Vi var på tok för tidiga till Klinga rastplats och fick vänta över en timma. Men sen så kom den vita lastbilen med min lilla guldklimp. Jösses så mycket känslor. Jag känner att halsen stockar sig bara jag skriver om det. En liten, liten tjej kom springande. Lite tveksam först men sen blev det pusskalas. Hon darrade och frös. Vi fick uppmaningen att köpa kläder åt henne. Hade inte tänkt på det alls, att hundar faktiskt kan frysa. Storhunden Kimmo lever ju upp i kylan. 

Mars, april och maj var rent fysiskt ett bottennapp. Massor av inflammationer i kroppen och jag tvingades vara sjukskriven. Bra för lillhunden som fick tid med mig men inte bra ekonomiskt. Varje sånt här skov med smärta och sjukdom gör att jag går back. Jag vet att mitt liv alltid kommer vara sådant men det suger verkligen. 

I juni bestämde jag mig för att attackera min sjukdom på ett nytt sätt. Bort med alla mediciner och så började jag träna på ett gym. Det har gjort ont, varit jobbigt, ofta väldigt motigt men jag har kämpat på. Minst tre gånger i veckan. Och det har betalat av sig. Under hösten har jag inte varit sjukskriven en enda dag pga mina ledproblem. 

Relationsmässigt har det här året varit som nån form av onoffonoff. Jobigt och slitigt. Kan nog i nuläget inte säga så mycket mer om det. Jag är nog lite av en sökare. Känner att jag är jäkligt stark i mig själv, att jag inte behöver en man för att känna att jag lever. Men att ha en man vid sin sida är ju en riktig bonus, bara det är rätt man. Och när jag vet att den rätta mannen finns där så gäller det ju att få till det på nåt bra sätt. 

Sommaren innebar inte bara träning utan även en hel del uteliv, och inte att förglömma, mina två måsungar som jag födde upp på min balkong. Jättekul men "aldrig mer". Jäklars vad de små gråa dunbollarna växte till sig och skitade ner på slutet. 35 dagar var de mina. Mycket bajs blir det på balkongmattan efter det. 

Hösten kom. Jag jobbade, tränade och var mamma. Tyra blev min på heltid.  Livet var ganska ok. Freja växte till sig. Mina bästa stunder var när jag fick vara i skogen och rasta Kimmo och henne. På tre kilometer har Freja förmodligen sprungit en mil. Det är ett energiknippe jag fått till mig. 

Under hösten har jag rent jobbmässigt fått mera riktade aretsuppgifter. Jag är numera sluten till år 4. Både som spec och SvA. Jättekul! Är glad varje dag jag går till jobbet. Möter nya utmaningar, väckarklockor och nålar i ändan. Dessa barn som jag jobbar med. De är som en skänk från ovan. De tvingar mig att vrida och vända på mitt tänkande, att söka på nätet, läsa böcker och kunskapa som bara den. De är mina bästaste och viktigaste utbildare. Så glad att ha dem i mitt liv. Och så här under jullovet så längtar jag efter dem. Saknar min dagliga dos av sanningar och finurliga tankar. Älskar att lösa dessa mysterier. Mysterier om hur man ger dem livets kunskap och sedan lockar ur dem bevisen på att de vet och kan. Det är det bästa med mitt jobb, mysteriet om hur jag ska kunna undersöka vad en elev verkligen kan och hur jag kan hjälpa den att kunna mera. 

December blev en fantasktiskt knasig, intensiv och underbar månad. Alla våra små 4:or skulle gå luciatåg. Bästa musikläraren kämpade på och vi jobade med textinnlärning och vikten av att hantera levande ljus rätt. Det blev så bra, så vackert och så fint. Och framförallt så förde det mig och mina kollegor i arbetslaget närmare varandra. 

På det privata planet innebar december att Tyra praktiserade inom hemtjänskten. Och det gjorde hon med glans. Omdömet hon fick av sin handledare fick mammahjärtat att flöda över. Och när Elis betyg kom så baxnade jag. Vilken kille. Helt fantastiskt. Målet var ju att behålla poäng, inte att öka. Men han gick sin egen väg och ökade...

Så här vid årets sista skälvande minuter känner jag en stor och djup tacksamhet. Jag har inte gått på en enda begravning i år. Bara en sån sak. Jag har kontinuerligt umgåtts med min faster, Jag har varit på lillsemester med barnen i Tallin, jag har varit i Karlstad hos min fantastiska svägerska, jag har fått nya vänner, mist en annan - tyvärr, fördjupat relationen med de jag har, jag har varit i skärgården, i skogen, haft min "lillasyster" hos mig flera gånger, umgåtts med min älskade Gittan i massor men ändå på tok för lite. 

Och genom alla dessa dagar som utgjort 2016 så har känslan varit positiv, glad och stolt. Det jag önskar mest av 2017 är att vi får ha hälsan, kunna jobba och att kärleken får genomsyra mitt liv. För jag känner så mycket kärlek, till mina barn, mina djur, mina kollegor, mina kusiner, mina kusinbarn, mina syskon... och allt untan inbördes ordning. 

Så nu, en timma innan tolvslaget så önskar jag åt oss alla....

Låt 2017 bli kärlekens år. 

 

Vonkis

4 januari 2017 09:51

De är helt underbar båda dina hundar :-)
Härligt att det känns så bra med arbetsuppgifterna. Visst börjar en längta tillbaka nu efter drygt två veckors ledigt.

http://vonkis.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...