Joråvars! Inte av alla och på jobbet går det ganska så sisådär. Nejvars, det är som det är. Jag har ju min egen speciella tro och en stark övertygelse hos mig är att summan av gärningarna ger reultatet. Både gott och ont. Jag har sett det så många gånger. Jag har aldrig behövt ägna mig åt hämnd eller så, de som gjort mig ont har fått sin beskärda del, det gäller bara att ha is i magen. 

Jag är på inget sätt immun i det här. Jag får tillbaka av mina onda gärningar, mina felval, mina beteendestörningar osv. Det som kanske talar till min fördel är att jag just nu har öppnat ridån och blottar min själ. Jag har lyssnat, tänkt och valt att gå en ny väg. Det är inte så lätt men det är skönt. Som att gå på knarrig nysnö. Man vill liksom aldrig stanna. Bara ljudet är ju beroendeframkallande. 

Min immunitet innebär också att jag får tillbaka av mina goda gärningar, och vet du vad? Chockerande nog, så verkar de vara fler än mina onda. Bara den här veckan har jag, från fler än fyra håll (ok då vi säger väl som det är 5!), fått beröm för en hel del oväntade saker. 

Det är skönt. Skönt att min naturliga, nakna inställning till livet kan få mina barn att totalt öppna sig och säga saker som borde vara assvårt att säga. Sånt hade jag aldrig vågat säga till mina föräldrar. Sen så är det ju jobbiga grejor. Men just där och då... det var så skönt för jag visste innan och kunde besvara deras oro. Framförallt så har jag fått berätta min historia. Det är viktigt. För det som för barn är alltid, kanske var fem gånger. För det som för barnen är jätteofta kanske bara är två gånger i veckan. När de menar "massor av folk" kanske det för mig är två personer. Allt handlar om tid, tillfällen och humör.

En av mina sämre sidor är att jag lastar mig själv. Jag skuldbelägger mig så oerhört mycket. Tankar som "jag borde kollat upp", "varför frågade jag inte mer", "varför sa jag inte nej" och framförallt... "jag måste varit helt jävla dum i huvudet" har fart fram och tillbaka i mitt huvud den senaste tiden. Som jag ältat detta, på så många sätt och med så många. 

Jag tänker på det Karrovännen sa, "det var svårt, jag kunde inte säga för mycket för då hade du försvunnit". Så var det nog. Å det är nu som den summan räknas samman. Jag är så enormt tacksam över mitt nya liv men det är så oerhört mycket att städa upp. Och det tar sin tid. Det är så många som ska läka, slicka sina sår och bli hela igen. 

I eftermiddags drabbades jag av migrän. Det är lite nytt för mig. Nåt jag fått de senaste åren. Den här dagen hade varit tuff, så mycket känslor, tankar och funderingar som sprängdes i både kropp och själ. Jag segnade i hop vid tre. Vid fem for Tyra hem. Jag orkade inget. Pratade med älsklingen om att jag var trött, hade ont, var ledsen och behövde vara själv. Så himla underbart att i den situationen mötas med total förståelse. 

Jag sattes omedelbart i första rummet. Så  klart att jag skulle få ta det lugnt. Ingen fara alls att alla planerna ändrades. Det viktiga var bara att jag skulle få landa, andas och hitta fast mark under fötterna. 

Bollen blev min. Jag fick bestämma. Jag fick lägga ribban och bestämma nivån. Efter lite "tyckasyndommigsjälvtårar" och en promenad med Kimmo till kyrkogården så kändes det väldigt mycket bättre. När så älsklingen fick åka in på jour var det inte svårt att be honom komma till mig så jag fick tanka lite kärlek och trygghet. Skönt, mysigt, sexigt, underbart. 

Nu är snart natten här. Jag har mina finaste fyrfota grabbar i sängen. De är knasigt lojala. Framförallt Kimmo. Han sover vid fotändan alla nätter jag delar med mitt hjärta. Men alla andra nätter buffar han ner sig tätt intill. Med huvudet på en kudde och så backar han intill. Hundrackaren älskar att skeda. Vilken knasboll. 

I morgon är det midsommarafton. En fin och viktig dag oavsett väder. Den ska jag fira med mannen som fattat en viktig sak... "har man Fångat något värdefullt gäller det att inte hålla för hårt, för gör man det så kväver man den". 

Frihet är ett underskattat ord. Att vara fri är varje människas rättighet, oavsett relationsstatus. Att vara fri, innebär för mig att jag får vara den jag är, göra det jag vill och att min kärlek inte blir mindre för att jag väljer att vara ensam en kväll. Min kärlek försvinner inte för att jag vill vara med mina tjejkompisar eller kollegor. Att göra allt tillsammans blir inte bra, inte för mig iallafall. 

Och det, just det... förstår bara den som är tillräckliggt trygg i sig själv. Och, för en gångs skull, delar jag mitt liv med något som verkar vara väldigt trygg och landad med sig själv.    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...